Teater i present. / Theatre as a gift.

Teaterns Dag i Malmö var som sagt en av månadens höjdare. Dessvärre missade jag en punkt i programmet som Malmö Stadsteater gav, "Ni kan kalla mig Ernst". Men ikväll var det dags. Idag blev jag till sist 41 år och min fru gav mig en biljett till föreställningen, som på sin turné också hamnade i Landskrona. Det var en väldigt omtänksam present, med tanke på vad jag känner för teater. Det var tänkt att min fru skulle följa med men vi lyckades inte hitta barnvakt så det blev en soloresa ner till Landskrona teater.

Just nu renoverar de teatern duktigt så det var fullt med byggställningar runtom. Föreställningen skulle hållas i sidosalen; teatercaféet. På biljetten stod det insläpp 18:00, föreställning börjar 19:00. Jag var väl där ca 18:40 och tänkte ta en bra plats. Dörren in hade ett glasfönster och jag kunde se några pensionärer stå innanför. Jag ryckte i dörren - låst! Jag knackade åt pensionärerna men de stirrade ut i rutan som om de hade sett ett spöke. Ingen reaktion. Så jag fick snällt vänta till kl 19 i alla fall.

Väl inne stod det klart att jag och en handfull var under 65 år. Jag tror merparten av publiken utgjordes av Landskrona Teaterförening (en samling människor som gillar att titta på teater). Scenen var sparsamt inredd. En matta, ett bord, en stol med lite rekvisita på och en gardin. Programbladet sätter tonen:

"Året är 1888. Vi möter Victoria ensam på sitt rum i Köpenhamn. Det är hennes sista natt, rakkniven ligger på det lilla bordet invid sängen. Hon är mitt i livet, mitt i sin författarkarriär men hon är också så in i döden trött..."

När skådespelaren Cecilia Lindqvist sedan intar scenen i rollen som Victoria Benedictsson är det ren scenmagi som utspelar sig. Hela monologen är byggd uteslutande på Victorias texter. Hon fick skriva under pseudonymen Ernst Ahlgren under sin tid, på grund av samhällets syn på kvinnor som ville odla framgång. Speciellt inom konsten. Det går att ana den frustration som fanns hos Victoria. Den lyser igenom. Det framkommer en hel del onda gliringar från en viss August Strindberg, som ska ha skrivit att "kvinnan i första hand är äggstock, livmoder och slida.". Trevlig kulturpersonlighet den där Strindberg....(ironiskt)

Victorias självmord är känt sedan tidigare. Pjäsen försöker resonera fram till vad som kan ha lett fram till ett sådant radikalt beslut. Väldigt sevärd pjäs.



English:


Day of Theatre in Malmö was one of the top events of the month. Unfortunately I missed one play from the programme that Malmö City Theatre presented, "You can call me Ernst". But tonight was the night. Today I turned 41 and my wife gave me a ticket for the show, which during its tour also stopped by in Landskrona for one night. It was a very thoughtful gift, bearing in mind how I feel about theatre. The night was supposed to go down with us two going together but we didn't manage to find a baby sitter so I made a solo-trip to Landskrona Theatre.

At the moment they are giving the building a face-lift so there were lots of scaffoldings surrounding it. The show was to be inside the side room, on its small stage; the Theatre Café. The ticket said they would let the audience in at 18.00, the show would begin at 19.00. I was there about 18.40 and thought I'd sneak in to steal a good seat. The door had a glass window so I could see a couple of golden girls retirees standing on the other side. I pulled the door-handle. Locked! I tapped on the window at the retirees but they just stared through the window as if they had seen a ghost. No reaction. I was kindly put on hold until 19.00 anyway (when the doors unlocked).

Well inside it was clear that I and a handfull others were under the age of 65. I believe the majority of the audience was made up by Landskrona Theatre Association (a collection of people who like watching theatre). The stage was sparsley decorated. A rug, a table with some props on, a chair and a curtain. The programme leaflet set the tone:

"The year is 1888. We meet Victoria alone on her room in Copenhagen. This is her last night, the straight razor lies on the small table beside her bed. She is in the middle of her life, her career as an author but she is also to the death oh so tired..."

When actress Cecilia Lindqvist then enters the stage in the role of Victoria Benedictsson it is pure stage-magic. The monologue is entirely built upon diary entries and other texts by Victoria. During her time she had to write under the pseudonym Ernst Ahlgren, due to soceity's views on women who wanted to prosper. Especially within art. The frustration that resided in Victoria is very tangible. It shines through. There are a few examples from contemporary figures, for example a certain August Strindberg, who wrote that "woman is firstly ovary, uterus and vagina.". Such a pleasant cultural person, that Strindberg....(ironic)

Victoria's suicide is well know (sometimes perhaps more known than her writing). The play tires to put to reason what could have led her to come to such a radical decision. Highly recommended play.