Nu är det den 23 maj och såklart, samt lika uppenbart för er som kollat till min blogg, så har det varit väldigt lite aktivitet här. Inga texter, inga skisser eller annat som skulle kunna förknippas med mina konstnärliga utflykter.
The legs need to be re-trained
COVID-19. Det är förklaringen. Sedan den 9 mars (satt i respirator mellan 15-25/3) har jag levt i sjukhusmiljöer. Insjuknade troligtvis på den skola jag jobbar på. Ett tag var jag nära att stryka med. Det har gjort mig mer ödmjuk och tacksam.
Det har varit en lång väg tillbaka och än är jag långt ifrån färdig. Under den här tiden har jag tampats mot sjukdomen, kämpat mot de värsta mardrömmar jag någonsin haft (samt vanföreställningar som jag inte kunnat urskilja falskt från verklighet.), samt skjutsas från olika avdelningar och städer. Just nu är jag på Ängelholms lasarett, på rehabiliteringsavdelningen. Länge har min kropp varit satt ur spel, men nu är den mottaglig för träning.
Lera. Så länge sedan!
Clay. So long ago!
Elände med kanyler, blod och sjukhus.
Terrible with syringes, blood & hospitals.
En del av valbar rehabilitering är att få ta del av skapande verksamhet. För mig är det ett perfekt komplement. När mina händer började fungera var jag lagom svältfödd på att ÄNTLIGEN kunna skapa igen. Det var som att jag blev levande igen, en nödvändig positiv kraft för inspiration.
Det är extra kul att pedagogerna är så entusiastiska och hjälpsamma. Jag får en hel del bra tips från dem till mitt eget skapande.
Så det är förklaringen till min tystnad. Jag har varit riktigt sjuk och därmed helt oförmögen att göra NÅGOT ALLS. Men nu är jag tillbaka, så håll utkik längre fram.
