onsdag 27 augusti 2014

Bortom lotusröken... / Beyond the lotus smoke...

Stormdancer!

När det gäller böcker kan det ofta kännas tryggt att återvända till sådant man är van vid. Det kan röra sig om att man kanske plockar upp en ny deckare, favoritdiktaren släpper en ny samling eller så får man äntligen tassarna på den nya fantasyboken som alla snackar om. En genre är en genre som verkar trygg i sin genre. Och så vidare och vidare.

Men de flesta av oss vill bli utmanade tror jag. Något som får oss att använda hjärnan mer än till det vi är vana vid. Exempelvis inom musiken händer det ibland saker som "tvingar" oss som åhörare att acceptera två saker samtidigt, bara direkt tänker jag på fenomenet 2CELLOS och deras cover på AC/DC sången "Thunderstruck" (kolla youtube, ungerfär 23 miljoner visningar augusti 2014). Resultatet? Att klassisk musik (vilket kan uppskattas av vissa), spelar toner skapade av hårdrock (vilket kan uppskattas av vissa). Dessa två genrers lyssnare gillar nödvändigtvis inte varandras genrer - men kanske kan mötas i den fusionen som 2CELLOS ger.

Min tanke med det? Dagens boktips hämtas från genren ångpunk. En genre på uppgång och som åtminstone utomlands har en bred publik. Egentligen är det en rätt gammal genre, med tanke på att de böcker som inspirerat är verk av HG Wells, Mary Shelley & Mark Twain. Uttrycket kom ursprungligen från KW Jeter, som skrev i samma anda som t ex Jules Verne. Fiktiv och kontrafaktisk historia är viktig. Genren defineras ofta genom en alternativ historieskrivning där en tid samsas med fantastiska maskiner som egentligen inte borde finnas. I huvudsak går det ut på att återskapa viktoriansk, gärna engelsk, tid med antingen t ex tedrickande damer som har ångdrivna luftskepp eller djärva äventyrare under nybyggartiden i USA, som borrar efter guld med hjälp av enorma motordrivna underjordiska maskiner. Det kan också innefattas av skräcktema, lite som HP Lovecraft - så länge det rör sig om tiden före och runt 1900. Där får också monster från folkliv plats, vampyrer, zombier & varulvar.

Just därför är "Stormdancer" så häftig! Den tar tanken med ångpunk och lyfter ut den från de handskprydda viktorianska damernas nätta händer - och förlägger ångpunk i ett mytologiskt skimmer, som kretsar kring det feodala Japan. Heja! Författaren är Jay Kristoff och kommer från Australien.

I den här första boken i en trilogi, är mytologi på riktigt. Enorma demoner som lever i skogens skuggor & flygande åsktigrar får samsas med ett diktatoriskt samhälle, mässingstillbehör & motorsågssvärad. Det alternativa Japan, Shima, är på gränsen till en fullständig miljökatastrof. Befolkningen styrs av hårda lagar som upprätthålls av Gillet. Dessa pansarklädda typer lyder under en maktgalen Shogun. I Shima straffas oönskade personer, speciellt de med övernaturliga förmågor - med döden.

Handlingen kretsar kring flickan Yukiko Kitsune & hennes far Masuru 'svarta räven', som är en välkänd jägare. Uppdraget ges honom, att leda en expedition & fara med luftskepp bortom havet för att fånga en åsktiger åt shogunen. De anses vara legenders byggstenar. Efter många strapatser finner sig Yukiko ensam i bergen med den väldiga åsktigern Buruu. Det visar sig att hon har särskilda förmågor...

Kristoff skriver bra men för dem som inte är bekant japansk mytologi kan det lätt bli ovant att hålla isär begrepp, gudar & utryck. Smart nog finns det en liten ordbok eller lexikon i slutet. Kanske det kan vara läge att läsa igenom den först? Jag hoppade själv lite mellan själva historien & lexikon medan jag läste. Det fungerade också.

Jag vill nog ge boken 4 bokmärken av 5. Fantastiskt bra och spännande. Hade jag haft bättre koll på mytologin från början hade jag nog gett den 5. Så annorlunda från det mesta inom ångpunk.


English:

When it comes to books it kind of feels good to play it safe. Everything from picking up a new crime-novel, your favourite poet releases the new poem collection or maybe you get your hands on that certain fantasy novel that everyone is talking about. Whatever it is, a genre is a genre that is safe in its genre. And so on an so forth.

But most of us wants to be challenged I think. Something that gets us to use our brains more than we are used to. Within the realm of music things sometimes happens that "forces" us as listeners to accept two things at the same time, directly I think of the phenomena 2CELLOS and their cover for the AC/DC song "Thunderstruck" (check out youtube, about 23 million views as of August 2014). The result? That classical music (which can be appreciated by some), plays tones made by hard rock (which can be appreciated by some). The listeners of these genres don't necessarily like each others genres - but can perhaps meet somewhere in the fusion that 2CELLOS gives us.


My thoughts with that? Today's book tip comes from the genre known as steampunk. A genre on the rise and at least abroad enjoys a broader audience. It's really a farily old genre, considering those books that inspire are works by HG Wells, Mary Shelley & Mark Twain. The expression steampunk originally comes from KW Jeter, who wrote things in the vein of for instance Jules Verne. Fictive and counterfactual history is important. The genre is sometimes defined through an alternative historical writing where a time is shoulder to shoulder with fantastic machines that aren't supposed to exist. Mainly it is about re-create Victorian, preferably English, times with either tea-drinking ladies that own steam-driven blimps or bold adventurers during the frontier-era in the USA, that drills for gold using enormous subterranean motor-machines. It can also contain a horror theme, a bit like HP Lovecraft - as long as it deals with time before and around 1900's. It's a place where monsters from folklore can fit, vampires, zombies & werewolves.

That is why "Stormdancer" is so cool! It takes the concept of steampunk and lifts it up from the glove-adorned Victorian ladies petit hands - and places it in a mythological shimmer, that encircles a feodal Japan. Yes! The author is Jay Kristoff and comes from Australia.

In this first book in a trilogy, mythology is for real. Huge demons living in the shadows of the forest & flying thundertigers mix with a vision of a soceity run by a dictatorship, brass accesories & chainsaw-swords. The alternative Japan, Shima, is on the brink of a full on envirnomental disaster. The population is run by harsh laws upheld by the Guild. These armour plated goons obey directly under a power-mad Shogun. In Shima unwanted people are punished, those with supernatural gifts - by death.

The storyline revolves around the girl Yukiko Kitsune & her father Masuru 'black fox', a renowned hunter. The assignment is given to him, to lead an expedition & go by an air ship beyond the sea to catch a thunder-tiger for the Shogun. They are considered the building blocks of legends. After many hardships Yukiko soon finds herself alone on in the mountains with a the mighty thunder-tiger Buruu. It also turns out she has special abilities...

Kristoff is a good writer but for those not too familiar with japanese mythology it can be a bit unaccustomed to keep track on concepts, gods and expressions. Cleverly enough there is a small glossary of terms at the end of the book. Perhaps you want to read that first? I skipped between the glossary and the story itself while I read it. An approach that was ok too.

I reckon I'd like to give this 4 bookmarks out of 5. Very good and exciting. If I had been on top of things considering the mythology I probably would have given it a 5. So different from the most things within steampunk.

lördag 23 augusti 2014

En historia inom fantasins gränslösa värld. / A story within fantasy's borderless world.

Nu börjar det kännas att sommaren reser vidare, till förmån för hösten. Det blir kallare & mörkare än man annars är van vid. Men det kan också betyda en kopp varm choklad, några sånger av Árstíðir i bakgrunden & en god bok i handen. Eller kanske man ska göra något mer praktiskt? En sak bland många som jag, åtminstone ibland, gillar att göra är att skriva. Det liksom kastas upp idéer i huvudet ibland. Ett par gånger så är idéerna så starka att jag måste göra något av dem. Så är fallet med historien som jag nu ska ge ett smakprov på (åtminstone de konstnärliga delarna av den). Grundidén är rätt gammal och jag har omarbetat den ett par gånger. Det känns som att jag kommer att göra det igen när jag väl tar upp tråden igen och börjar skriva vidare. För närvarande har jag fyra olika historier som är i olika stadier, ingen klar inom en snar framtid. Det som presenteras här är från min fantasyhistoria. Jag hittade en pärm i bokhyllan som jag har tillägnat min historia och i den fanns ett par skisser som är gjorda mellan 2000-2012.

 Mystisk ryttare. / Mysterious rider.

Jag är en läsare. Innan jag fick familj så läste jag i stort sett jämnt tycker jag. Nu läser jag ofta på bussar och tåg till och från jobb. Det går också bra. När jag läser har jag ofta valt sådant som passar in i fantastisk litteratur (fantasy/skräck/sci-fi), men inte exklusivt. Asimov, Tolkien, Jordan, Kerr, Ringo, Lewis, Bear, Ajvide-Lindqvist, Kristoff och Kostova, för att nämna ett par mer eller mindre kända efternamn. Det är klart att man blir påverkad av sånt man läser, inspirerad, för att säga det milt och städat. Det var nog sådant som fick mig att börja skriva själv också. Just den här historien har jag vårdat mest tror jag. Kanske för att det var det första riktiga försöket? Som den allt-i-allo hobbykonstnär som jag är har jag ägnat ganska mycket tid åt att skissa upp de obligatoriska kartorna (en fantasihistoria utan en karta känns lite emo), skriva bakgrundshistorier och göra bilder av ett par av karaktärerna.

Ett flygande folk. / A flying people.

Det var ett litet för ambitiöst projekt att göra en mini-encyklopedi över min fantasivärld (det får andra göra sedan, när jag har blivit rik och berömd!), men det lilla som jag har gjort har hjälpt mig att få en bättre bild av vilka dessa olika folkslag är och hur de fungerar, generellt. För mig hjälper det att veta en hel del innan jag sätter igång något. Jag är i gott sällskap, för t ex herr Tolkien gjorde minutiösa uträkningar av avstånd, hur olika underlag fungerade att rida/gå på och språkliga efterforskningar innan och under tiden som han satte igång sina ä-l-s-s-skade böcker. Nu hävdar jag inte alls att det jag gör kommer att slå lika bra - inte ens hälften så bra, skulle jag vilja påstå. För olika genrer har sin "huvudstad" där allt någonstans har börjat, för att tilltala en samtida läsekrets. Utan Tolkien skulle vi säkert inte ha haft Robert Jordans långa epos eller George R. Martins brutala svärd- och bastuklubbsorgie, på samma sätt som Battlestar Galactica och Firefly inte skulle ha varit som de är utan Stjärnornas Krig. Man ska inte jämföra sig med ursprunget för en genre.

En del namn behålls, andra hamnar på tippen.
/ Some names are kept, others end up at the dump.

Elak bågskytt. / Mean archer.

Mycket i min historia är rätt ok vad gäller världsbyggande. Jag har en dramaturgi som jag tycker fungerar och ett par väldigt intressanta karaktärer. Men jag ser inte vart det hela ska sluta. Kanske jag är på en öde ö i form av kreativt bollande? Det bästa för det vore att träffa andra i samma sits, lite som The Inklings, som träffades en gång i veckan för att "testa" sina idéer på andra som också var i ett kreativt spektrum. Lite längre fram har jag åtminstone tänkt att lägga upp något kapitel från sagan, antingen här eller länka till en blogg som är helt tillägnad mitt skrivande. Skrivande är också konst, så kanske det kommer vara något här på firepath istället. Har inte bestämt än, som det hörs.



Alla skisser börjar ju med blyerts. Sedan lägger jag på tusch. Jag får träna mer på proportioner. Men så länge jag själv har en inre bild så duger dessa gott.

/ All sketches are first with pencils. Then I add black felt pen (art pen). I need to get the anatomy right. But as long as I have an inner image these sketches will do nicely.

Ett gäng olika personer i historien. Många har redan en full biografi.
/ A pick of the litter from the storyline. Many already have a full biography.

Troll!

Jag brukar inte vilja lova mig själv saker som att "då eller då ska detta vara klart". Eftersom jag inte är "författare" på det sättet som säkert krävs vågar jag inte säga att den här historien blir färdigskriven. Men vi får se hur det går. Ifall det händer saker så kommer jag med största säkerhet nämna det här på bloggen först av allt.



English:

Now I get the feel that the Summer is moving on, for the benefit of Autumn. It gets colder & darker than you otherwise are used to. But it can also mean a cup of hot chocolate, a couple of songs by Árstíðir in the background and a good book in your hand. Or perhaps you could do something more practical? Among a great many things I like to do, writing is one of them. Ideas sort of get thrown up in my head sometimes. A couple of times the ideas are so strong I feel the urge to do something about them. That is the case with the story I am now going to give samples of (or at least the arty bits). The basic idea is fairly old and I have reworked it a few times. It feels like I am going to do that again once I pick it up again and continue writing. At the present I have about four different stories ongoing in different stages, but no one finished anytime soon. What is presented in this entry is my fantasy story. I found a binder in the book-shelf where I've collected all things associated with my story and in that I found a great number of sketches made between 2000-2012.


Ett av många folkslag som är protagonister i historien.
/ One of many protagonist races in the story.

I am a reader. Before I had a family I read pretty much all the time, I think. Now I mostly read on buses or trains to and from work. That is fine too. When I read I tend to choose stuff that fit into the category of fantastic litterature (fantasy/horror/sci-fi), but not exclusively. Asimov, Tolkien, Jordan, Kerr, Ringo, Lewis, Bear, Ajvide-Lindqvist, Kristof and Kostova, to mention a few more or less famous surnames. Of course you get affected by things you read, inspired, to put it mild and neatly. I believe reading works of the like made me try out writing myself too. I've cared for this story in particular. Perhaps because it was the first real try? As the allround hobby artist I am I have spent quite a lot of time sketching the mandatory maps (a fantasy story without a map feels a bit emo), writing background stories and concept art for some of the characters.

Man ska respektera folk med stavar. / You should respect people with staffs.

It was a little bit much of an ambitous project to create a mini-encyclopedia for my fantasy world (I will leave that to others, once I'm rich and famous!), but what I have already done have helped me to bring better understanding of the different races, how they operate. For me it helps to have the knowledge before I hit the ball in motion. I am in good company, because for example Mr Tolkien did studious calculations of distances, how different surfaces were to ride/walk on and linguistic researches before and during the time he wrote his preciou-s-s-s books. Now I am not saying that what I am doing will hit just as well - not even half as good, I would say. Because different genres all have their "capital" where something once begun, to appeal to a coeval audience. Without Tolkien we probably wouldn't have Robert Jordan's long epic tale or George R. Martin's brutal sword- and sauna-club orgy, in the same way that Battlestar Galactica and Firefly wouldn't have been the way they are without Star Wars. You shouldn't compare yourself to the origins of a genre.


Man ska vara försiktig med vilka man stöter sig med.
/ You should be careful with whom you offend.

Våldsverkare. / Evil-doer.

Much in my story is ok I suppose, as far as world-building. I have a dramaturgic approach that I can see happening and a bunch of very interesting characters. But I can't see how it all will end. Perhaps I'm on a deserted island in terms of creative feedback? In the perfect of worlds it would be grand to meet others in the same predicament, sort of like The Inklings, that met once a week to "try out" their ideas on others who also were in a creative spectre. Further ahead I've planned to put out a chapter from the story, either here or link to a different blog dedicated to my writing. Writing is also an art-form, so perhaps I might as well put it out here on firepath instead. Have not decided, as you can tell.
Ett bistert jägarfolk.
/ A dour hunting people.


Fler karaktärer. / More characters.

Otur. / Bad luck.



I tend not to promise myself things such as "then and now this shall be finished". Since I'm not a "writer" in that sense that surely would take to bring this into completion I dare not say or set a date. But we'll see how it goes. In case things are happening I will for sure mention it on this blog first of all.


fredag 15 augusti 2014

(Hrafn tími) Korptider. / Raven times.

Det här är en äldre tavla från tiden på konstkursen (1997-1999), som jag återfann när jag befann mig i mitt föräldrahem nu i veckan. Jag anser mig vara lite av en känslomänniska, påverkas ibland starkt och tar in intryck av saker i min omgivning. Ännu mer när jag var yngre tror jag. Under den tiden tavlan kom till rörde jag mig i kyrkliga sammanhang som var väldigt inriktade på eskatologi (läran om tidens slut) och många tongivande personer använde sig av "skrämselpropaganda". På ett sätt kanske det inte var konstigare än dåtidens tongivande munkars och teologers åsikter strax före år 1000, som det beskrivs i 1500-tals abboten Joannes Tritemius skrift Annales Hirsaugiensis:

"Det här året framträdde en fruktansvärd komet, vilken för skrämde många, som fruktade att den sista dagen var kommen; eftersom det flera år tidigare, missvisade av falska uträkningar, att den synliga världen skulle ta slut i Kristus år 1000." (citerad från Burr, 1901).

I mitt fall gavs ingen balanserad syn vid den tiden, med att eskatologiska teman kunde vändas från ohyggliga straff till att ses som en befrielse. Det var ju trots allt ett milleniumskifte, från 1999 till 2000. För tiden vid skiftet 999 till 1000 finns ett begrepp inom historieforskning som kallas för "årtusendepaniken". Kyrkor och kloster fullkomligt blomstrade eftersom människor betalade hutlösa summor för avlatsbrev eller gav bort alla ägodelar i kyrkans ägo - och levde utsvävande för att få sista-minuten nöje och/eller nåd. Kanske det fanns en anpassad variant 1999 för vissa kyrkor?

Den röda månen är olycksbådande som symbol, tydligt representerad i t ex Uppenbarelseboken (חזון יוחנן). Korpen har i vissa mytologiska traditioner en mystisk tyngd. Ofta ett skimmer av profetia (Grekisk mytologi) eller som allvetande (Nordisk mytologi). Speciellt fallet med Huginn och Muninn, som varje dag flög ut från Hliðskjálf (Odens högsäte - där hela världen kunde beskådas ifrån) för att fungera som Odens ögon och öron. Dessa symboler; röd måne + korpar = bra ingredienser för en ödestyngd tavla.


English:

This is an older painting from my time at the art course (1997-1999), that I re-discovered when I spent some time in my parental home this week. I consider myself to be a bit of an emoter, sometimes heavily affected and take in impressions from things in my surrounding. Even more so when I was younger I think. During the time of the painting's completion I was in different church contexts that were quite intent on escatology (teachings about the end times) and many important people made use of "atrocity propaganda". In a way perhaps it wasn't more strange than the views of important monks and theologians at the time before the year 1000, as described in 16th century abbott Joannes Tritemius works Annales Hirsaugiensis:


"In this year a terrible comet appeared, which by its look terrified many, who feared that the last day was at hand; inasmuch as several years before it had been predicted by some, deluded by false calculations, that the visible world would end in the year of Christ 1000 (quouted from Burr, 1901)."

In my case I was not given a balanced view at the time, that escatalogical themes could be seen and shifted from being a tool for punishment to liberation. After all, it was a millennium shift, from 1999 to 2000. At the time for the shift from 999 to 1000 there's a concept within history-science called "millenia-panic". Churches and monestaries litterally boomed since people paid shameless prices for letters of indulgence or gave all their possessions away in the care for the church - or lived flamboyant lives for a last-minute chance for pleasure and/or grace. Perhaps there was a adapted variant in 1999 for certain churches?

The red moon is ominous as a symbol, clearly represented in for example Revelations (חזון יוחנן). The raven has in som mythological traditions a mystic encumberness. Often a shimmer of prophecy (Greek mythology) or as omniscient (Norse mythology). Especially in the case with Huginn and Muninn, that every day flew out of Hliðskjálf (the high-seat of Odin - from where the entire world could be monitored) to function as eyes and ears for Odin. These symbols; red moon + ravens = good ingridients for a fatal painting.

Hrafn tími. / Korptider. / Raven times (1998).

onsdag 13 augusti 2014

Med stearinljus som enda ljus. / With a candle as the only light.

Självporträtt. Det är något som alla som målar någon gång stöter på. Kanske som en del i att studera färgers interagerande eller, som för mig, vara en del av kursplanen. Jag minns det ganska tydligt. På det småländska höglandet hade jag börjat andra året på en konstnärlig utbildning, och uppgiften vi hade fått var att måla ett självporträtt. Lite skrämmande, men säkert nyttigt, tänkte jag. På skolan hade vi en tvåvåningsstuga nära en sjö som var helt fantastisk, med takfönster och en liten balkong där man kunde avnjuta en kopp té. Så en dag i augusti bestämde jag mig för att göra det.

Jag hade bara en kandelaber med några stearinljus som den enda ljuskällan för den här uppgiften. Det verkade som en annorlunda idé. I stereon var det laddat sånger av Antestor, Veni Domine, Extol & Dream Theatre - så tonen var satt. Man kan säga att jag var uppväxt på hårdrock under den här tiden. Så staffliet, färgerna, ljusen och en spegel fick mig att förlora tiden ett tag.

Det jag fann intressant var hur färger ser ut i ett mörkt rum (nåväl, månen lyste också utanför). I ett sådant ljus som stearinljus har färgerna ett annat lyster för ögat. Det framgår ganska tydligt på tavlan. Inte precis de färger jag skulle ha valt ifall jag hade haft tillgång till "vanligt" ljus. Proportionerna är lite av men det känns väldigt konstnärligt! Sedan var jag både yngre och hade längre hår. Kanske dags för ett till porträtt...?


English:

Self-portrait. It is something that everyone that paints comes across eventually. Perhaps as a way to study the interaction of colour or, as for me, be a part of a curriculum. I remember it fairly clearly. In the Smolandish (Småland province) highlands I had just begun the 2nd year on an artistic education, and the task we had recieved was to paint a self-portrait. A bit intimidating, but surely for good use, I thought. At the school we had a two-story cabin near a lake which was fantastic, with skylights and a small balchony where you could enjoy a cup of tea. So one day in August I decided to do it.

I only had a candelabra with a couple of light sticks as the sole source of light for this task. It seemed as a different idea. The stereo was pumped with songs by Antestor, Veni Domine, Extol & Dream Theatre , among others - so the tone was set. You could say I was brought up and bred on metal music during this time. So the easel, colours and a mirror made me loose time for a while.

What I found interesting was how colours look like in a dark room (well, the moon outside shone too). In such light as the light from light sticks the colours have a different glaze to the eye. It becomes clear for this painting. Not exactly the colours I would have chosen if I had had access to "normal" light. The proportions are a bit off but it feels very artsy! Then I was both younger and had longer hair. Perhaps it's time for another portrait...?



Självporträtt. / Self-portrait (1999).

tisdag 12 augusti 2014

Suomi!

Flaggan härstammar från 1800-talet. / The flag stems from the 1800's.

Jag drog mig ett tag för att skriva det här inlägget, eftersom jag inte kan finska mer än ett par fraser och ord. Men för att vara rättvis i sann nordisk anda måste Finland och finska vara med. Därför blir det mer ett kort och försiktigt utforskande än att jag ger prov på mina finskakunskaper. Lite hyllning med, för några av mina favoritprogram när jag var barn var JUTTU - språka på finska (minns speciellt ett troll som åkte skidor). Men jag tycker om att höra finska, Finland har också en dramatiskt spännande historia. Sisu!

English:

It took me a while before I wrote this entry, since I can't speak Finnish more than a few phrases and words. But all is fair in true Nordic spirit and of course I had to include Finland and Finnish. Because of that, it's more of a short and carefully exploring rather than me giving a sample of my knowledge in Finnish. Sort of a homage as well, because some of my favourite children's shows growing up were JUTTU - talk in Finnish (a vivd memory of a skiing troll comes to mind.). But I like listening to Finnish, Finland also have a dramatic exciting history. Sisu!


fredag 8 augusti 2014

Vänskapens balett. / The ballet of friendship.



Något slog mig för ett tag sedan. Nästan som en plötslig uppenbarelse. Jag såg en kort sekvens av balett på dumburken, tänkte snabbt - "NEJ, inte balett...måste...byta...kanal...". Men jag blev kvar och tyckte efter ett tag att rörelserna kunde bli bildligt transporerat till hur vänskap fungerar. åtminstone lite av det. detta med att händer möts i dansen, höjs tillsammans men kanske sänks var för sig, på var sitt håll. en person rör sig i harmoni med en danspartner i en noga koreograferad sekvens, för att i nästa stund släppa den förre partnern för en ny.



Det var lite fascinerande med den kopplingen tyckte jag. För många av oss är det precis så, vi hittar personer som vi gillar och sedan följer en sekvens (förhoppningsvis flera år) av "dans". Där det är ett givande och tagande, där det metaforiskt ibland går upp eller ner - ibland så är kontakten inte lika frekvent. Det verkar som att olika personer är olika viktiga för oss och andra, under olika "årstider" i livet. En del gånger återgår vi till vänskaper som en gång har varit blomstrande - för att finna att de fortfarande är vid liv, eller i värsta fall har vissnat totalt.



Vad kännetecknar egentligen vänskap? Fenomenet har studerats inom en rad olika vetenskapliga fält, och även om formerna för den varierar så kännetecknas vänskap av samma saker (tillit, sympati osv). Aristoteles (300 f.Kr) ansåg att vänskap gällde ALLA relationer mer eller mindre. Filosofen Montaigne (1500-talet) kom fram till att vänskap nog var mer en personlig grej, något som vi har tagit till oss in i våra dagar också. Jag tror att en vänskap 'vill' dig. Det är personer som hör av sig till dig för att de har ett intresse, en vilja att finnas i det mysterium som fenomenet vänskap är. Intresset ligger inte i någon särskild agenda, eller nödvändigtvis något som de behöver dig för stunden till. Någon har helt enkelt mött dig och kommit fram till att "den här människan vill jag möta fler gånger!".



Det är fantastiskt när det sker, himmelskt ifall det kan bära i åratal. Det säger sig självt nästan, en sann vänskap utmärks av frekvent kontakt på ett eller annat sätt. Ett exempel som talar tydligt för motsatsen är fenomenet med kungliga titlar. För mig ligger prinsessan Madeleine nära till hands. Hon är hertiginna av Hälsingland men vete 17 hur mycket hon spenderar i landskapet, annat än plikten kräver. Vänskap sträcker sig ljusår från den smått utnötta frasen 'vi borde träffas någon gång' - när alla närvarande redan vet att så icke kommer att bli fallet. För om det nu förhöll sig så att "vi borde träffas någon gång" betydde något, så skulle det synas i vardagen. Helt ärligt. Motsatsen till frekvent kontakt är minst lika synlig, och är talande på sitt eget sätt. En vän till mig tyckte att det kunde vara en bra indikation på ens vänstatus, att se till skor. Hur ser det ut i din hall? Brukar det stå främmande skor där, och hur ofta?




Något som ibland kan kännas surt för de flesta av oss är när vi har blivit utbytta. De flesta sådana minnen kommer säkerligen från barndomen. Bästisen hittar en ny bästis. Aj, aj och aj igen. I vuxen ålder är det kanske inte lika 'aj', eller vad tror du? En annan faktor som kan bidra till det är livet självt. Man är sällan densamme människa man var när vänskapen började. Det kan räcka med ett år emellan. Olika jobb, familjeliv, nya intressen eller något annat som händer, kan göra att dynamiken i relationen skiftar.



Clownens roll med ballerinan kan säkert tolkas hur mycket som helst. Jag ska inte övertolka saker eller bli alltför personlig. Men clownen är en komisk och tragisk figur samtidigt, precis som människor och livet. Där ryms det skrattretande och det gravt allvarliga i samma "mask". Bildspråket för mig har varit spännande, detta med vänskapens varande fram tills att personerna byts ut mot andra. Jag har försökt bena ut olika typer av "dansare" som man ibland kan stöta på i vänskapens balett.




Improvisatören.
En del vänskaper som var i "hög posering" från början, som sedan - i dansens olika steg, "försvann" av olika anledningar. Men "dansen" gick ett varv på "scenen" och dansarna möttes igen. Sådana "danser" har varit uppfriskande. Sådana personer har ofta haft intentionen att vilja dansa men ibland kommer livet emellan och får dem att "försvinna" för ett tag. De försöker ibland improvisera för att hålla jämna steg med andra dansare.

"Jag-är"-stjärnan.
Mer störande är dessa vänskaper som börjar bra men som till slut låses fast i ett limbo. Det har gått så långt att man varken kan gå fram eller tillbaka i umgänget. Det finns kontakter som när du träffar dem agerar som om de inte kände dig längre, eller åtminstone har tagit avstånd och backat flera steg. Även ifall det var en spirande dans i början. Oftast när sådant händer brukar det vara en fråga om ett kontroll- och/eller bekräftelsebehov som överskuggar "vänskapsdansen". Ifall sådana personer inte får nog med "scentid" eller saker inte görs efter deras sätt så klipper de av och lämnar "dansgolvet".

Kavaljéren & danserskan.
När man har tur finner man de dansare som behåller ögonkontakt, liksom "följer" i rörelsemönster och ger lika mycket som de tar. Ibland bjuder de till lite extra för att dansen ska få fortgå. Det sporrar en själv att göra det bästa för att dansen ska bli en succé. För mig symboliserar det personer som känner dig väldigt väl men gillar dig (och sällskapet av dig) ändå. :-D

Så slutligen, var tacksam för dina vänner och se till att de får veta att du uppskattar dem i ditt liv.

English:



Something struck me a while ago. Almost like a sudden epiphany. I saw a short sequence of ballet on the telly and thought the movements could be transpondent to how friendship works, figuratevley speaking. At least some of it. This with hands meeting in a dance, raising together but perhaps lowers apart from each other. One person moves in harmony with a partner in a carefully choreographed sequence, in the next moment releasing the precvious partner in favour for a new. Hands open and close.




It was kind of fascinating with that connection I think. For many of us it is just that way, we find people that we like and then a sequence (hopefully many years) of "dance" follows. Where there's a giving and taking, metamorphically up and down - sometimes the contact is not as frequent. Sometimes we return to friendships once in bloom - only to find they are still alive, or in worst case scenario have withered totally.




What constitutes friendship? The phenonomen has been studied by a range of different scientific fields, and even if the forms for it has variations, friendship is always characterised by the same things (trust, sympathy etc). Aristotle (300 B.C) viewed friendship to include ALL relations more or less. The philosopher Montaigne (16th century) argued friendship to be a more personal thing, something that we today also view as true. I believe a friendship "wants" you. There are people who call in because they have a genuine interest, a will to be inside the mystery that friendship is. That interest has no secret agenda. Someone has met you and come to the conclusion that "this person is someone I want to meet several times!".




It is fantastic when so happens, heavenly if it can last for years. It's almost self-explanatory, a true friendship is characterised by frequent contact in one way or another. An example that speaks for the opposite are royal titles. To me the Princess Madeleine of Sweden is close to hand. She is the dutchess of Helsingia but I'll be darned how much time she's really spends there, other than what her duty calls for. Friendship goes lightyears passed the rather tarnished phrase: "we should get together sometime." - when all present already know that it will not be the case. For if it indeed was true that "we should get together sometime" meant something, it would show. Quite honestly. The opposite to frequent contact is just as visible, and speaks out alod in it's own right. A friend of mine once said that a good indicator of your friend-status were shoes. How does it play out in your hallway? Do you have shoes that aren't yours there, and how often?




Something that sometimes sucks is when we are replaced. Most memories of that stems from childhood. Your best friend finds another best friend. Ouch, ouch and ouch again. As an adult, "ouch" isn't as painful, or what do you think? Another factor for replacement might be life itself. You are seldom the same person you were when the friendship begun. All it takes is a year in between. Different jobs, family life, new interests or something else happens, that causes the dynamics in the relationship to shift.




The clowns role with the ballerina can surely be intepreted in many ways. I will not over-interpret things or be too personal. But the clown itself is a comical and tragic figure at the same time, just as people and life. Therein lies both the laughable and the serious in the same "mask". The imagery language was kind of exciting to me, this with the beingness of friendship up until where the people are replaced by others. I've tried to part out different kinds of "dancers" that you may encounter in the ballet of friendship.


x


The improviser.
Some friendships have started off with a "high pose" in the beginning, that later - in the steps of the dance, disappeared for different reasons. The "dance" took another round on the "stage" and the dance continued again. Such "dances" have been somewhat refreshing. Such people have had the intention willing to dance but sometimes life gets in the way and makes the "disappear" for a while. They sometimes try to improvise to keep up with other "dancers".

"I-am-"-star.
More disturbing are those friendships that start off well but locks into a limbo-state. It has gone so far that you can't either go back or forward in your interaction. There are contacts that when you meet act as they no longer know you, or at least have taken a great many steps back and are estranged to you. Even if the "dance" was great in the beginning. The reasons for this are many, when it happens it can be a case of control- or confirmation issues, that overshadow the "friendship dance". If such people can't get enough "stage time" or if things aren't met according to their standards they sometimes cut off and leave the "dance floor".

The chavalier and the danceress.
When you are lucky sometimes you find those "dancers" who keep eye-contact, sort of follow in each pattern of movement and gives just as much as they take. Sometimes those people boost a little extra for the "dance" to continue. That incites you to do your own best for the "dance" to be successful. To me that is a symbol for people who know you very well but like you (and the company of you) anyway. :-D

So in conclusion, be grateful for your friends and make sure to let them know that you appreciate them in your life!



Vänskapens balett. / The ballet of friendship. (2014)



tisdag 5 augusti 2014

Saker rör sig... utställning till höst. / Things are moving... exhibition this Fall.

Alla timmar med skissblock har gett resultat.
/ All those hours with a sketch pad has paid off.


Nu till höst är det dags igen, varje konstnärs hemliga dröm; att få ställa ut sina tavlor. Som det ser ut nu kan det bli två tillfällen. Det är helt fantastiskt. Mer information kommer när det drar ihop sig.

English:

Now this Fall it's time again, every artist's secret dream; to get paintings out in an exhibition. As of now it seems like there might be two occasions. It's nothing short but amazing. More information will follow as time draws near.