måndag 17 september 2018

Val i Sverige 2018. / Election in Sweden 2018.



Till alla politiska partier.

En vecka och en hel dag har gått nu sedan vi hade val i Sverige. Fortfarande finns det spår av valrörelsen lite varstans men jag må ge partierna eloge för att städa upp efter sig bättre än förra valet år 2014. Då fanns det plakat i diken, skogar och gräsmattor. De låg där lääänge. Ironin var störst med Miljöpartiets affischer om att värna miljön, där deras plakat (med häftstift dragerade med PLAST) låg och förmultnade i naturen.

2018 verkar ha varit den stora moralpanikens valår. I fokus stod Sveriges mest kontroversiella parti, Sverigedemokraterna (fortsättningsvis refererat som förkortningen SD), mycket mer än de andra partiernas enskilda politik. Det var mest samma tuggande; "vad som helst utom SD!". När SD sedan efter valet visade sig bli ett av Sveriges största parti kom moralpaniken. Den gick att följa i press och digital media i alla dess former. Det är lätt att skylla ifrån sig eller på andra i efterhand. Också lätt att raljera över de som man tycker röstade fel. 

Men att SD blev så stort måste betyda något tänker jag. Nu ser det ut som att en skakig Alliansregering kanske kommer att styra Sverige. Men inte utan stöd. Blocköverskridande? Koalition med SD? Vem vet? Men det som de traditionella partierna måste erkänna är nederlag. Socialdemokraterna (S) gör sitt sämsta val på 100 år. Också småpartier som Feministiskt Initiativ (Fi) rasade markant jämfört med valet 2014. Som sagt, detta måste betyda något, säkert fler saker:

  • Min första teori är att partierna generellt har varit alldeles för otydliga och dåliga på att föra fram sitt budskap. Om nu ett särskilt partis profil eller värderingar anses vara det allra bästa som hänt mänskligheten, varför har inte fler människor i Sverige röstat på just dem? All information har ju gått att tillgå via partiprogram, partiernas hemsidor och inte minst samtal i valstugor över hela Sverige.
  • En annan teori är att det fanns en diskrepans mellan teori och verklighet angående integration som många väljare kanske upplevde att traditionella partier blundade för. Centerpartiet (C) var kritiska mot att på något sätt begära id-kontroll för personer, i det här fallet immigranter, som vill till Sverige. Något som ifrågasatts av bl a före detta polisen Mustafa Panshiri (själv med rötter i Afghanistan). Han nämnde t ex att de styrande i Sverige verkar tro att människor överger sina värderingar och världsbilder så snart de kliver över gränsen. Det skulle kunna skapa 'trojanska hästar' med människor som potentiellt skulle vilja skada Sverige (sammanfattade av före detta muslimen Apostate Prophet). Det här snappade SD upp rätt tidigt och jag skulle tro, med tanke på hur många som röstade på dem, att det här var något som skapade resonans hos många.
  • Förändring. Jag upplever att många jag talat med är besvikna och framförallt trötta på den politik som förts. Om politik förs och flertalet av medborgarna upplever att saker blir bättre för många i samhället och inom alla klasser, så är också dessa medborgare uppenbart nöjda. Men inte många har varit särskilt nöjda under detta rödgröna styre som det verkar. Som historiker kan jag se alldeles för tydliga paralleller mellan missnöjet idag och hur det var i Tyskland på 1930-talet. Då som nu i Sverige, var vanliga tyskar trötta på ett alltmer segt och viljelöst kejserligt styre. Så nationalistpartiet kändes som ett fullgott alternativ. Och resten är, som man säger, historia.
Så det kanske är dags för alla politiska partier att försöka göra om, gör rätt. Att självkritiskt gå igenom sina värderingar och profiler, förmedla dem så att de är mer attraktiva för människor och finna ut vilket existensberättigande man har som parti. Tänka: varför ska just 'vårt' parti finnas? Varför/hur ska partiets profil och egenart fungera och tilltala ALLA? Vilar man på traditionstyngt bagage som inte är relevant i vårt samhälle idag? Det finns så många saker som kan behövas gås igenom inför nästa val. Få inte moralpanik av att SD har vuxit sig stora. Ha genuin moralpanik varför partiet du stödjer inte har varit bättre på att lyssna in 2018 års årgång av 'folksjälen'. Vad vill människor? Varför vill de det? Hur kan ert parti möta det behovet snarare än att propagera för något som faktiskt inte har förankring för tillfället? Jag tror det hade varit bra att vara ärlig, inte populistisk eller att skylla ifrån sig i det här läget. 


onsdag 15 augusti 2018

En symfonisk ångvält med hjärta. / A symphonic steam-roller with a heart.




Sommarlovet är slut. Lediga dagar och utomhusaktiviteter trappas ner lite då vi närmar oss mitten på augusti. Det hålls fortfarande olika typer av konserter i sommartid, som det kallas. Ett sådant arrangemang som har samlat publik är Asmundtorpsfestivalen i Asmundtorps Kyrka, några stenkast från Landskrona. Det hade bjudits på barockmusik och jazzsångare sedan starten den 12 augusti. Men så den 14:e var det dags för något annorlunda.

Igår, den 14 augusti 19.00, skulle bandet ELEINE spela - liksom dra igång hela sin turné med start i Asmundtorp. Jag visste om det sedan några dagar sedan, så det här var planerat. Jag skulle dit och undersöka läget. Speciellt i egenskap av metal-fantast. Det är inte så ofta som jag kommer iväg på sådana konserter längre. Festivaler som Wacken eller till och med Sweden Rock känns lite långt när man har familj och är "mellan två jobb och lever på nudlar". Men denna kväll var ju bara en bilfärd på ca 10 minuter, samt skulle vara gratis, som de tidigare konserterna hade varit de tidigare dagarna.






Jag må säga att jag var rätt förväntansfull. ELEINE är bandet som jag bara hade hört om men aldrig sett, inte ens utforskat via Spotify. Däremot såg jag deras musikvideo "BREAK, TAKE, LIVE (inspelad delvis i Landskrona ser det ut som)", Den är visuellt lockande och väldigt, väldigt snygg. Sedan är det så att jag är av åsikten att metal inte behöver vara läskig, ondskefull eller farlig. Som förespråkarna i band som CRADLE OF FILTH, DEICIDE eller ens "lättviktare" som VENOM... det känns som att världen inte riktigt behöver mer elakheter. Bättre i så fall att istället lyssna på t ex TESSERACT eller ORPHANED LAND. En del av min motreaktion till det är att bära en T-shirt med regnbåge och enhörning med texten "DEATH METAL" på när jag befinner mig på rock/metal konserter. Jag visste inte riktigt vart ELEINE stod men termen symfonisk metal lockade mig rätt mycket.

Och så hade vi Asmundtorps Kyrka, från 1897. Inte den mest självklara konsertplatsen för ett metalband. Men samtidigt helt rätt, i sin gotiska utformning. Jag kom dit med lite mer än en halvtimme till godo innan det skulle börja. Det var redan då rätt mycket folk där. Det satt människor i alla bänkar i varje fall. Ju närmare 19.00 vi kom, desto mer människor fyllde bänkarna. Det blev i stort sett fullt innan det var färdigt.




Kyrkklockorna ringde in konserten, sedan brakade det loss! ELEINE visade direkt vilka de var live, i en scennärvaro som jag inte har sett på mycket, mycket länge. I det symfoniskt tunga andades bandet spelglädje och balanserade med känsla och äkthet som smittade av sig på publiken. Publiken bestod nämligen av allt från barn med enorma skyddskåpor på öronen, till silvergrå pensionärer som ville koppla av med lite musik på kvällskvisten... och säkert fick en smärre chock.

Sångerskan Madeleine Liljestam ägde scenen, men hon bjöd in publiken att vara med. Att vara på en ELEINE konsert är ingen ren åskådarsport, som det blir med många andra metalband. Med suggestiva rörelser och med en rak och tydlig stämma fångade hon publiken, hon gjorde det intressant, en förlängning av bandets texter. Först tänker jag Tarja Tuurunen eller till och med Anette Olzon, Floor Jansen... men, nej... detta är inte det högtravande operetterna som jag förknippar med gamla/nya NIGHTWISH, det här är BÄTTRE! Vilken röst, vilket scenspråk! Ludwig Dante och Rickard Ekberg var riktigt skickliga gitarrister som skapade en sådan tyngd tillsammans med trumbatteriet David Eriksson och basisten Andreas Mårtensson - att hela ljudet smältes samman och omslöt varje fiber i kroppen. Det märks att de gillar att spela tillsammans. ELEINES ljud är speciellt. Ljudbilden påminner om andra band i gotik eller symfoniker genren. Men som sagt, det blir inte lika högtravande som NIGHTWISH eller bitvis långrandigt som WITHIN TEMPTATION (även om bägge banden faktiskt är bra). Det lät istället fräscht, det var rakt och direkt. Det som imponerade på mig, som inte tidigare har sett/hört mycket av ELEINE, var dels deras samspel, förmågan att kunna skifta från brutala arrangemang för att sedan snabbt fånga upp tråden i en pianoslinga så att det nästan blir helt tyst och framförallt scennärvaron. Det är sånt som iallafall jag tittar på och jämför, då jag ju håller på en hel del med teater.

En dryg timme senare med extranummer inräknat, så var det slut. Precis vid ingången till kyrkan hade de ställt upp ett bord där man kunde köpa skivor och annat med bandet. En lång kö följde i kyrkan dit, för bandet stannade kvar för att snacka och signera saker. De var riktigt måna om sina fans och har vetskapen att de är anledningen till varför de kan vara ett band. Till skillnad från t ex Geoff Tate från f.d. QUEENSRYCHE (att ha en av de bästa metal-rösterna ursäktar inte dåligt beteende). Bandet var supertrevliga och jag lyckades få en bild med dem trots att jag tyvärr stammade mig fram (en släng av stjärnglans, kanske?).

Nu väntar en turné med ARCH ENEMY och sedan iväg till England för ELEINE. Jag hoppas det blir ett lyft och att de får stora framgångar. Det var verkligen ett bra konsertminne att se dem live. Nu vill jag se dem igen.







English.








The Summer holidays are over. Free lazy days and outdoor activities are slowed down as we approach the middle of August. There are still Summer concerts though. One such arrangement that has attracted an audience is the Asmundtorp Festival in Asmundtorp church, a few stone's throw away from Landskrona. Earlier days of the week offered baroque music and jazz since the start on August 12th. On the 14th it was time for something else.

Yesterday on August 14th at 7 pm the band ELEINE would play - sort of kickstarting their tour starting off in Asmundtorp. I knew of this a few days ago already, so this was planned. I thought I'd go and check it out. Especially in my interest as a metal-fan. It's not so often I get away at these kinds of concerts anymore. Festivals as Wacken or even Sweden Rock feels a bit far off when you have a family and is "between two jobs and living off noodles". But this evening was just a car drive away for 10 minutes, as well as being free, as the previous concerts that week also had been. 





I must say my expectations were pretty high. ELEINE is the band that I have only heard of but never seen, let alone heard too much on Spotify. I did however, see their music video "BREAK, TAKE, LIVE (recorded partly in Landskrona, by the looks of it)". It is visually appealing and very, very nice. Then I am also of the opinon that metal doesn't need to be scary, evil or dangerous. Thinking of spokespersons in bands like CRADLE OF FILTH, DEICIDE or even "light-weighters" such as VENOM... it doesn't feel like the world needs more wickedness, Better then, to tune in to bands like TESSERACT or ORPHANED LAND. As a counter-reaction to such sentiments is to wear a T-shirt with a rainbow and unicorn with the text "DEATH METAL" while at rock/metal concerts. I didn't know where I had ELEINE but the term symphonic metal attracted me a lot. 




The church bells rang in for concert, then it all broke loose! ELEINE clearly showed who they were live, having a stage presence I have not seen in a long, long time. In the symphonic heavy the band totally radiated a joy for playing balanced with a genuine feel that caught on to the audience. The audience was made up by all from children wearing over-sized hearing protection, to silver grey senior citizens who had come there to enjoy some music for the night... the latter were surely in for a minor shock.

The singer Madeleine Liljestam owned the stage, but she invited the audience to join the band's world. To attend an ELEINE concert is not a purely spectators sport, as it can be with some other metal bands. Using suggestive movments and having a straight-forward and clear voice she captivated the audience, she made the show more interesting, an extension of the lyrics. At first I thought Tarja Tuurunen or even Anette Olzon, Floor Jansen... but, no, this wasn't really as declamatory as old/new NIGHTWISH sometime can be. I thought this was better! What a voice, what a stage performance. Ludwig Dante and Rickard Ekberg were two really good guitarists that created such a heaviness together with drum-battery David Eriksson and bass player Andreas Mårtensson - that the entire soundscape melted together and enfolded every fibre in my body. You could tell they enjoyed playing together. The soundscape of ELEINE is special. It reminds of other bands in the symphonic or gothic genres. But as mentioned earlier, not as declamatory as NIGHTWISH or as long-winding as WITHIN TEMPTATION (though both bands are in fact great). This sounded fresh, it was direct and straigh-forward. What impressed me, as one who has never heard them live before, was partly their coagency, the ability to shift from brutal arrangements to later quickly pick up where a soft piano tune sets in as it almost becomes dead silent, and foremost their stage presence. Such things are things I for one, who is active quite a bit in the world of theatre, observe.

An hour or so later (extras included), it was over. Right by the entrance of the church they had set up a table where you could buy merchandise. A long que followed in the middle of the church from the pews, because the band stayed for some signing and chatting with their fans. They were really caring for their fans and knew that the fans are the reason they can be a band in the first place. Unlike others, like Geoff Tate from ex QUEENSRYCHE (to have one of the metal world's best voices does not justify bad behaviour). The band was supernice and I even managed to have a picture taken despite my stammering (a case of being a bit star-struck perhaps).

Now a tour with ARCH ENEMY awaits for them and then away to England. I hope it will take off and they will be a great success wherever they play. This was a really good concert memory to have seen them live. Now I want to see them again.








lördag 28 juli 2018

The Sounds i Landskrona. / The Sounds in Landskrona.



Så var Landskronakarnevalen igång igen. Av en händelse spelade THE SOUNDS sent igår (00:00-01.00) på den stora scenen på Rådhustorget. Vi såg alla affischerna när familjen var nere för att kolla in vad karnevalen hade att erbjuda det här året. Nu är det så att jag inte är någon naturlig beundrare av The Sounds. Inte aktivt. Jag nynnade med i deras första framgång; "We're not living in America" för många år sedan. Ibland hörde man dem på radio också, det gör man fortfarande faktiskt.




Så var det så att jag lekte med tanken att faktiskt gå och se dem på fredag/lördag natt. Folk betalar ju bra pengar för att se dem spela och här fanns ett bra tillfälle att se dem gratis på karnevalen (Landskrona betalar biljetten!). När vi kom hem från en välbehövd badtur (vi har ständigt varma dagar över 30 grader nu, en sådan pina) i havet så hade jag bestämt mig. Klockan var då runt 21.30. Barnen skulle göras i ordning och läggas. Sedan lite efter 23 tog jag bilen på vinst och förlust. Det är ju väldigt mycket folk, en del överförfriskat folk med. Utanför gamla Hemmakväll, nuförtiden Arbetsförmedlingen, finns en bra parkering med gångavstånd upp till torget. Till min förvåning fanns det rätt gott om plats för den nyktre (antagligen, de som vill hälla i sig starkvaror hade ju gått eller tagit bussen). Det rörde sig mycket folk på gatorna och vid scenen, i öltältet, var förväntan påtaglig. Jag hann gå en tur förbi tivoli-området med. Lamporna på alla karuseller är så fina i nattmörkret.




Som en väloljad maskin satte bandet igång. Energi, samspelta och framför allt såg det ut som att de hade väldigt kul där uppe på scenen. Sångerskan Maja Ivarsson fångade publiken på en gång. Som ett proffs. De var riktigt spännande som band.



English:

Coming soon...







torsdag 26 juli 2018

2019



Det har varit bekräftat ett tag nu. Men ännu har jag inte skrivit så mycket om det här. Men en EGEN utställning är på väg. Jag ska ställa ut på Landskrona Stadsbibliotek under februari månad 2019. Så redan nu tycker jag att det är tid att planera. Vad för slags tavlor ska med? Ska det vara något sorts tema på bilderna? Behöver jag göra lite nya? Ta med bara det som jag tror skulle kunna sälja eller mer av mina inre världar, kanske en kombination? Ska det vara en enkel vernissage eller slå på trumman för lite annorlunda öppning?

Nu har ju jag ett tag på mig att fundera på allt detta. Men jag tänkte bara dela det, i all enkelhet. Som konstnär är exponering viktig. Att få en chans att få ställa ut på stadsbiblioteket är därför stort. Där rör det sig människor av olika slag. Med lite tur också "rätt" människor, som gillar och kanske investerar i det de ser. Väl mött 2019.


English:


It has been confirmed now for a while. But I don't think I have written much about it here. But my very OWN exhibition is underway. I will have it at the Landskrona City Library during the month of February 2019. So even now I feel it can be in its place to plan things. What kinds of paintings do I want there? Should I have some sort of a theme? Do I need to make new ones? Should I only bring with me things I feel can sell or more of my inner worlds, perhaps a combination? Is it better to have a simple opening or bang the drum for something more different?

Now, I do have quite some time to ponder those questions. But I feel I just needed to share this in all its simplicity. As an artist exposure is key. To get this chance to have an exhibition at the city library is kind of big in that regard. There is a lot of movement with people there. With some luck also the "right" kinds of people, those who like what they see and perhaps invest in it too. Well met in 2019.











fredag 20 juli 2018

Korta dikter. / Short poems. / Cerddi byr.



Till och från sitter jag och skapar korta dikter på kymriska. De förtjänar minsann kalligrafi, rent poetiskt språk ju (påminner en del om alviska språk som Tolkien kom på, vilka i sig är inspirerade av kymriska från början). Eftersom jag inte "kan" det riktigt kan jag inte komma på underfundiga rim på samma sätt som med svenska och till viss del även engelska. Men de är trevliga små dikter, med få ord. Kanske de förtjänar att ramas in?


English:

Off and on I sit down to create short poems in Welsh. They do deserve some calligraphy done, sort of a poetic language (reminds you a bit of the Elvish languages Tolkien made up, which in themselves are inspired by Welsh to begin with). Since I don't "know" it properly I can't make them rhyme as catchy as I might have been able to do in Swedish and in some extent, English. But they are nice little poems, with few words. Maybe do they deserved to be framed?

måndag 16 juli 2018

Den konstnärliga integriteten. / The artistic integrity.


Hembygdsgårdens scen, Edsbyn. / The stage at the heritage centre, Edsbyn. 


När det kommer till teater kan intrycket utifrån, de som inte sysslar med teater, ibland vara att skådespelare inte har några hämningar. Att aktörer kastar sig in i projekt hur som helst, som handlar om vad som helst. Och så kan nog det mycket väl vara, i vissa fall. Men vad dessa åskådare till människor, som drar alla teatermänniskor över en kam nog glömmer bort, är att personer som av olika anledningar dras till scenkonsten också är människor. Människor med egna känslor, tankevärldar och värderingar. Jo, så är det faktiskt.


"Hemmascenen" i Öjeparken, Edsbyn. En dag ska jag spela något där.
/ The "home-stage" in Öjeparken, Edsbyn. One day I will have a performance there.


Teater har många ansikten; familjevänlig, absurd, grotesk, politisk, religiös, musikalisk, pantomim, monolog, clowneri och många, många andra varianter. Ibland en kombination av flera. Alla estradörer är inte lika bekväma att bejaka en eller flera former av teater. Eller så kan det vara svårt, rent ut sagt obekvämt att bejaka något som inte går i linje med människors olika värderingar. Och sådant måste ju bemötas med respekt, även om det också kan ligga i konstens natur att utmana sig själv ibland för att bli bättre på det man gör.


Ett halvtroll (Tomteland). / A half-troll (Santaworld).


Men jag tror vi alla som håller på med teater har våra egna, vad ska vi kalla det, konstnärliga principer. Sådant som vi gärna inte bryter. Själv har jag en bakgrund inom barnteater. Cirka 6 år i Tomtens tjänst och vidare med barnmusikaler och ett par komedier. Då rätt ofta "i karaktär" bland besökare och publik. Det är ju fantasi och rätt oskyldigt egentligen. Mer och mer har jag nu istället hamnat i andra teatersammanhang där spelreglerna är lite annorlunda. Ribban höjs en aning. Jag gillar sådana utmaningar ibland.


Strax innan "En dejt med Strindberg" i Kävlinge. / Right before "A date with Strindberg" in Kävlinge.


Jag skulle däremot inte göra något som går emot mina värderingar eller principerna de är byggda på. Inte "sälja ut mig" fullständigt. Få skulle göra det med gott samvete tror jag (eller ifall de blev rikligt betalda, kanske? Nej, men inte ens , väl?). T ex har jag svårt att tänka mig att teatermänniskor på vänsterkanten av den politiska skalan skulle medverka i en pjäs som aktivt skulle bidra till att Sverigedemokraterna fick mer röster. Eller att några från regnbågsfolket (HBTQ) som brinner för teater, skulle förlöjliga liberalism och åka på turné med en föreställning som vore en kärleksförklaring till Vladimir Putins Ryssland (eller varför inte Tjetjenien, för er som vet vad för omänskliga saker som har försiggått där). Bara som exempel och för att få ett perspektiv på ting. Ett annat exempel som inte bara är hypotetiskt är när en av mina favoritkonstnärer, Rodney Matthews, blev tillfrågad av ett band för att formge omslaget för deras nya skiva, någon gång på 1980-talet. Det var en dålig matchning, eftersom Rodney var kristen och bandet i fråga var rätt så militant anti-kristet. Där blev det ett klart "nej", av rätt uppenbara orsaker. Två personer som arbetar inom filmen med liknande funderingar och förbehåll är Faran Tahir (Honeyglue) och Neal McDonough (Captain America - The First Avenger).


Ca 20 minuter innan en föreställning av musikalen Shrek, Lunds Stadsteater.
/ About 20 minutes before a show with the Shrek musical, Lund City Theatre.


En allmän vedertagen praxis av dem som jag har samtalat med angående saker som kompromissar med skådespelares trygghet på scen, verkar vara att skådespelare har rätt att lägga in sitt veto, eller vad man ska säga. Om något känns skumt är det bra om man kan ha den dialogen, att kanske hitta lösningar som fungerar för både den enskilde skådespelaren men också för regissörens vision. Egentligen borde det inte vara något konstigt. Här är några saker som gör mig obekväm på scen.

  • Svärord.

Jag har svårt för svordomar själv. Inte så att jag är allergisk, de är bara ingen naturlig del av mitt
ordförråd. De låter inte naturliga av den anledningen. Jag har inga problem med att höra dem, de är överallt runt mig, tro mig. Jag tycker bara det är fult, kanske en smaksak? Mycket känns det som lite chockvärde att skriva in svordomar i föreställningar, det brukar vara rätt vanligt i det jag kallar "skrikteater" då folk är arga rätt som det är.. eller hela tiden. "Diskbänksrealism" är ett annat. Å andra sidan finns det vissa dramatiker som kan detta med att ympa in svordomar så att det "säger något". En att nämna då är Tenessee Williams, känd för "Katt på hett plåttak".

  • Antikristna sentiment.

Jag skulle hävda att det i Sverige är lite svårt att vara en troende kristen och samtidigt vara någon som sysslar med konst. I vissa fall handlar det om förlöjligande, nästan satt i system. Bara titta lite hur kristna porträtteras (särskilt i Sverige) inom kultur och konsten. De tas nästan aldrig på allvar eller respekteras för sina värderingar, motsatsen är däremot rätt vanlig och uppmuntras. Det finns ofta ett nedlåtande skimmer mellan kulturella människor, ett sorts samförstånd att tycka synd om dessa fåniga kristna. Intressant nog accepteras nästan exklusivt allt annat som inte berör kristen tro på något sätt. Det finns de som praktiserar häxeri (eller olika grenar av Wicca) eller annat som är aktiva inom konst på något sätt (t ex hip-hop stjärnan Azealia Banks). Ett annat intressant exempel kommer från vissångaren Loke Nyberg och hans sång "Aldrig mera rädd". Där listar han upp en mängd saker han ställer sig bakom, som en man med rättvisepatos som är inkluderande. Jag, med lätt konservativa värderingar skulle med Lokes mått mätt bli exkluderad från hans utopiska värld. Intressant.


Jag bor i världens mest "extrema land" när det gäller värderingar.
/ I live in the world's most "extreme country" when it comes to values.


Delar till svaret går nog att finna i Sverige som land och fenomen bland en mer världsvid skala. När jag läste religionssociologi i Lund handlade ett par tillfällen om Sverige och dess, vad min professor kallade för, icke-förhållande till religion. Den genomsnittliga svensken har ofta inte verktygen att hantera eller förhålla sig till religion annat än det som de har lärt från generationen före. Den generationen baserar sin världsbild på empiriska resultat och rationella antaganden. Därför uppstår det ofta en kognitiv dissonans när svensken möter människor från andra kulturer, där andra spelregler dikterar världsbilden. Det finns respekt kanske, enligt min professor, men inte förståelse. Tänk bara på VM i Ryssland senast. Ett par av mina bekanta fångade upp att vissa spelare som byttes in gjorde korstecken innan de äntrade planen. Och fann det märkligt.

Så, för att inte bli mer långrandig ska jag bara klargöra min position. Eftersom jag tar min tro på allvar skulle jag inte bli involverad i en pjäs som "Hand To God" eller något som aktivt hånar min världsbild. I samma andetag har jag inget emot diskussioner om tro, mytologi eller andra världsbilder. Så jag har inga problem med att vara en del i pjäser som "A Wolf In Snakeskin Shoes (som tar upp problem när religion missbrukas)", "The Testament of Mary", "Gilgamesh" eller något annat obskyrt. Jag tycker det är intressant med interaktion mellan olika karaktärer, vare sig det rör sig om antika gudar, bönder eller robotar.


 "En Midsommarnattsdröm", Folkets Hus, Landskrona.
/ "A Midsummer Night's Dream", Comunity Centre, Landskrona.


Det är inte så svårt tror jag. Respektera andra, respektera dig själv och omfamna konsten.




English:

Coming soon...

 Höstskrämmare, Landskrona. / Autumn-scarer, Landskrona.


When it comes to theatre the impression from the outside, from those who are not involved in theatre, can sometimes be that actors have no inhibitions. That actors throw themselves into project no matter what, dealing with anything. And that may very well be the case, in some cases. But what spectators fail to understand, those who just lump all together, is that people who are searching out stage art for many reasons are people too. People with their own sets of emotions, world views and values. Yes, that is actually the case.


 "Fjäderkampen", på Teater Sagohuset, Lund.
/ "The Feather Tussle", at Theater Sagohuset, Lund.


Theatre has many faces; family-friendly, absurd, grotesque, political, religious, musical, pantomime, monologue, clown and many, many other variants. Sometimes a combination of many. All actors are not comfortable to consent to one or several forms of theatre. Or it might be hard, or right out uncomfortable to be a part of something not in line with different people's values. And such things need to be respected, even though it might be in the nature of theatre to challenge yourself in order to become better in what you do. 


 Hjälper Tomten i Lund. / Helping Father Christmas in Lund.


But I believe that we who dabble in theatre have our own, what to call it, artistic principles. Things we are quite unwilling to break. Myself, I have my background in children's theatre. About 6 years in the service of Father Christmas and onward with children's musicals and a couple of comedies. And then pretty often "in character" among visitors and audience. It's all fantasy and rather harmless really. More now and of late I have found myself in other contexts where the rules of the game are a bit different. Raising the bar. I like those kinds of challenges sometimes.


 Lite posering efter pjäsen "Den långa resan". Landskrona Exercishall.
/Striking a pose after the play "The Long Journey". Landskrona Exercise Hall.



On the contrary I would not do something that goes against my values or the principles on which they are built on. Not to be a total "sell out". Few would do that with a clear conciense anyways, I imagine (or unless they would be paid ridicolusly ammounts of money? No, not even then, right?). For instance, I would feel it would be hard pressed to imagine people within theatre on the left wing on the political scale, to participate in a play that would actively contribute to get more votes for the Swedish Democratic Party in Sweden. Or that some from the Rainbow People (LGBT) that is on fire for theatre, would ridicule liberalism and go on tour with a show which in itself would be a declaration of love for Vladimir Putin's Russia (or why not Tjetjnia, for those of you what kind of un-human things are going on there). Just to get some perspective on things. Another example, that is not just hypothetical is when one of my favourite artists, Rodney Matthews, was approached by a band to make their album cover, some time in the 1980's. It was a poor match, since Rodney was a Christian and the band in question was militantly anti-Christian. It was a clear "no" in that case, for obvious reasons. Two actors witin film who has similar thoughts and reservations are Faran Tahir (from Honeyglue) and Neal McDonough (from Captain America - The First Avenger).


 Fånerier hos Tomten i Mora. / Goofing off at Father Christmas' in Mora.


Letar efter träsktroll, Nöjesteatern Malmö. / Looking for ogres, Nöjesteatern Malmö.

En greve på gång. Kulturskolan Landskrona. / A count in the making. Cultural School Landskrona.



onsdag 11 juli 2018

Diktaren vaknar. / The poet awakes.

Blyerts först, sedan tusch. / Pen first, then ink.

Jag kämpar på med kymriskan. Det har varit ett långt uppehåll nu men jag ska hitta tillbaka till Duolingo, Learn Welsh Podcast och SSIW (Say Something In Welsh) så snart jag har fått min nya telefon jag har beställt. Helst av allt vill jag inte ha ljudböcker/kurser eller inspelad text i telefonen. För har man hörlurar och lyssnar på något och telefonen bestämmer sig för att ringa, så kan det bli katastrof i öronsnäckorna.

Idag satt jag och lekte lite med ord och kladdade ner dem på papper. Därifrån kände jag att det förtjänades en lite snyggare presentation. Så fram med kalligrafipennan. Hur mycket jag än ogillar det så behöver jag mäta när jag pysslar med kalligrafi. Utan att mäta upp avstånd och stödlinjer blir det oftast snett och annat när jag skriver.


Jag mätte 1,5 cm in mellan varje rad. / I measured about 0.6 inches between each row.

Det mesta skrivs på frihand, den här gången blev det som en liten blandning av stilen Roundhand och lite egna, djärva lösningar. Eventuellt skulle detta passa som en målning med en mer abstrakt bakgrund av färger, tänker jag mig.

Nu är jag inte säker på att min grammatik är rätt här. Jag är fortfarande och stampar som nybörjare. Jag tyckte bara att kymriska gjorde sig väldigt bra i kalligrafi-form. Detta med dikter och de keltiska områdena brukar tankarna ofta annars gå till Irland. På samma sätt förknippar många Skottland med tankar om frihet och klansystem. Men Kymrien har lite hamnat i skymundan tycker jag. Många känner till släkter med klannamn som t ex MacUspaig, MacGregor eller vad som med Mac- framför släktnamnet. Det är liksom Skottland. Men väldigt få har en aning om att det under en lång tid fanns en tradition av farsnamn i Kymrien. Dessa hade samma bärkraft som skotska Mac-"vad som helst". Åtminstone fram tills att England började influera den kymriska adeln. "Ap" eller "ab "(son till) eller "ferch" (dotter till). Exempelvis Eira ferch Dafydd eller Rhys ab Gruffydd.


Jag lämnade lite öppet. Kanske ville jag låta lite bokstäver bryta sig ut?
/ I left it open. Perhaps did I want some of the letters to break free?

Nå, nu ska jag inte nörda ner mig i språk alldeles. Min dikt, var väldigt enkel. Få ord och tempus. Det vittnar lite om min stapplande kunskap i språket. Här är den i sin läsbara variant:

Dymuniad annwyl.
Peidwich ag anghofio fi.
Os ydych chi am i mi.
Rydw i yma.

//

En kär önskan.
Glöm inte mig.
Om du vill ha mig.
Jag är här.




English:



I am still doing my best to struggle onward with my Welsh. It has been a long hiatus now but soon I will find my way back to Duolingo, Learn Welsh Podcast and SSIW (Say Something In Welsh) as soon as I will get my ordered new smartphone. I rather not listen to audio-books/courses or recorded voice in my phone with ear-phones on, in case the phone decides to be called up, it might wreck havoc in my lobes.

Today I sat down and played a little with words and scribbled them down on a paper. From there I felt that what I had written deserved better, a nicer presentation. So out with the calligraphy pen. Despite how much I don't like it I know I always need to measure up things when I am doing calligraphy. Without that things mostly turn out crooked when I write.



Stödlinjer! Nu kör vi. / Support lines. Let's do this.

Most is written with free hand, this time it ended up as a cross of the style Roundhand and some of my own bold solutions. Eventually this will do well as a painting with a colourful background with some abstract things going on, I imagine.

Now I am not entirely sure that my grammar is correct here. I am still treading water as a beginner. I just thought Welsh made well suited in calligraphy form. And the things with poetry and the Celtic areas usually brings your thoughts to Ireland. In the same way many connect Scotland to thoughts of freedom and clans. But Wales has been left a bit in obscurity in my mind. Many refer, for instance, clan-names such as MacUspaig, MacGregor or whatever you'd like to put after the Mac- something. That is Scotland for you. Very few knows about the fact that there was a long tradition of patronymic names in Wales. These had the same potency as Mac-"whatever". At least until England started to influence the Welsh nobility. "Ap" or "ab" (son of) or "ferch" (daughter of). For example Eira ferch Dafydd or Rhys ab Gruffydd.



Jag vill nog ha fler färger tror jag. / I believe I want more colours.

Well, I shouldn't dwell upon languages totally now. My poem was very simple. Few words and grammatical tense. It just proves to show my staggering knowledge in this language. Here it is in its most readable form:

Dymuniad annwyl.
Peidwich ag anghofio fi.
Os ydych chi am i mi.
Rydw i yma.

//

A dear wish.
Don't forget me.
If you want me.
I am here.