Ja, vad var det som hände? Som jag ser det så har jag inte än lyckats assimilera mig till mitt nya liv, min nya tillvaro eller mitt nya allt. Snart har det gått ett år sedan jag fick nycklarna till den nya lägenheten. På den nya orten. En chans för en nystart tänkte jag, men det blev visst självstyre i påtvingad isolering. Nu är jag alltså boende i Örkelljunga, mest för att barnen behöver mig i närheten. Men här verkar det inte finnas något för mig. Jag har kollat utbudet på föreningslivet, och jag har inte hittat något som skulle passa riktigt.
Det är lite segt att flytta från Landskrona till Örkelljunga. Speciellt som att jag inte längre har någon att dela tidiga morgnar med, någon som lyssnar när jag berättar om min dag, en som kommer med en kopp te när jag sjuknat till, någon som tror på mig, någon som klappar på mig när jag vaknar från en mardröm. Nu är allt åt mig själv, för mig själv och till mig själv. Riktigt, riktigt fattigt.
Här blir det mörkare än mörkt.
/ Here it gets darker than dark.
Chans till snö är stor. / The chance of snow is great.
Det finns åtminstone lite affärer här. Två COOP och ett ICA. Begravningsbyrå, ett systembolag, ett par frisörer, en liten elhandel, blomsteraffär, träsvarveri och ett par små caféer. En bunt kyrkor och en bunt pizzerior. Men när allt är undersökt, vad ska man göra då? Jag försöker finna mig tillrätta men det finns inga naturliga samlingsplatser här verkar det som. I föreningar eller liknande, så kan man ju hitta likasinnade. I Landskrona var jag skådespelare. Också en del av konstnärslivet. Hade utställningar. Jobbet var kanske 10 minuter bort med stadsbussen. Örkelljunga liknar mer min lilla hemby Edsbyn. Om man byter ut bandy mot volleyboll är det rätt likt. Jag tror man ska vara intresserad av jakt, fiske och maskiner här med. Hur ska jag finna min plats här? Hur lär man känna folk här?
English:
Yes, what did happen indeed? As I see it I have yet to be assimilated into my new life, my new existance or my new everything. Soon a year has passed since I got the keys to the new apartment. At the new place. A chance for a new start in my mind, but it seemed to turn out a form of self-governing in forced isolation. So as of now I am living in Örkelljunga, mostly because my children need me around and nearby. But here, it seems there is little to nothing for me. I've already gone through the list of association commitments, but not found anything that really suits me.
It felt a bit off to move from Landskrona to Örkelljunga. Especially since I no longer have someone to share early mornings with, someone to listen when I tell about my day, someone who slides me a cup of tea when I'm a bit under the wheather, someone who believes in me, someone who pats me reassuringly after me having a nightmare. Now everything is for myself, to myself and by myself. Really, really lame.
Dagarna före en höstmarknad i byn. / Days before an Autumn fair in the village.
En av totalt två tomtar som håller mig sällskap. / One of two gnomes keeping me company.
At least there are a few shops here. Two COOP and one ICA (all three grocery stores), a liqour store, a couple hair dressers, a small electronic shop, flower shops and a few small cafés. A bunch of churches and a bunch of pizza houses. But when all is investigated, what to do then? I'm trying to find my place but it seems that there are no natural gathering places here. Like association commitments or the such, where you can find like-minded. In Landskrona I was an actor. Also a part of the artistic community. Had a couple of exhibition even. My workplace was a 10 minutes away with the city bus. Örkelljunga seems more like my small home village of Edsbyn. If you replace bandy for volley ball and it's rather similar. I believe you need to be interested in hunting, fishing and machines here too. How am I to find my place here? How to get to know people here?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar