Något slog mig för ett tag sedan. Nästan som en plötslig uppenbarelse. Jag såg en kort sekvens av balett på dumburken, tänkte snabbt - "NEJ, inte balett...måste...byta...kanal...". Men jag blev kvar och tyckte efter ett tag att rörelserna kunde bli bildligt transporerat till hur vänskap fungerar. åtminstone lite av det. detta med att händer möts i dansen, höjs tillsammans men kanske sänks var för sig, på var sitt håll. en person rör sig i harmoni med en danspartner i en noga koreograferad sekvens, för att i nästa stund släppa den förre partnern för en ny.
Det var lite fascinerande med den kopplingen tyckte jag. För många av oss är det precis så, vi hittar personer som vi gillar och sedan följer en sekvens (förhoppningsvis flera år) av "dans". Där det är ett givande och tagande, där det metaforiskt ibland går upp eller ner - ibland så är kontakten inte lika frekvent. Det verkar som att olika personer är olika viktiga för oss och andra, under olika "årstider" i livet. En del gånger återgår vi till vänskaper som en gång har varit blomstrande - för att finna att de fortfarande är vid liv, eller i värsta fall har vissnat totalt.
Vad kännetecknar egentligen vänskap? Fenomenet har studerats inom en rad olika vetenskapliga fält, och även om formerna för den varierar så kännetecknas vänskap av samma saker (tillit, sympati osv). Aristoteles (300 f.Kr) ansåg att vänskap gällde ALLA relationer mer eller mindre. Filosofen Montaigne (1500-talet) kom fram till att vänskap nog var mer en personlig grej, något som vi har tagit till oss in i våra dagar också. Jag tror att en vänskap 'vill' dig. Det är personer som hör av sig till dig för att de har ett intresse, en vilja att finnas i det mysterium som fenomenet vänskap är. Intresset ligger inte i någon särskild agenda, eller nödvändigtvis något som de behöver dig för stunden till. Någon har helt enkelt mött dig och kommit fram till att "den här människan vill jag möta fler gånger!".
Det är fantastiskt när det sker, himmelskt ifall det kan bära i åratal. Det säger sig självt nästan, en sann vänskap utmärks av frekvent kontakt på ett eller annat sätt. Ett exempel som talar tydligt för motsatsen är fenomenet med kungliga titlar. För mig ligger prinsessan Madeleine nära till hands. Hon är hertiginna av Hälsingland men vete 17 hur mycket hon spenderar i landskapet, annat än plikten kräver. Vänskap sträcker sig ljusår från den smått utnötta frasen 'vi borde träffas någon gång' - när alla närvarande redan vet att så icke kommer att bli fallet. För om det nu förhöll sig så att "vi borde träffas någon gång" betydde något, så skulle det synas i vardagen. Helt ärligt. Motsatsen till frekvent kontakt är minst lika synlig, och är talande på sitt eget sätt. En vän till mig tyckte att det kunde vara en bra indikation på ens vänstatus, att se till skor. Hur ser det ut i din hall? Brukar det stå främmande skor där, och hur ofta?
Något som ibland kan kännas surt för de flesta av oss är när vi har blivit utbytta. De flesta sådana minnen kommer säkerligen från barndomen. Bästisen hittar en ny bästis. Aj, aj och aj igen. I vuxen ålder är det kanske inte lika 'aj', eller vad tror du? En annan faktor som kan bidra till det är livet självt. Man är sällan densamme människa man var när vänskapen började. Det kan räcka med ett år emellan. Olika jobb, familjeliv, nya intressen eller något annat som händer, kan göra att dynamiken i relationen skiftar.
Clownens roll med ballerinan kan säkert tolkas hur mycket som helst. Jag ska inte övertolka saker eller bli alltför personlig. Men clownen är en komisk och tragisk figur samtidigt, precis som människor och livet. Där ryms det skrattretande och det gravt allvarliga i samma "mask". Bildspråket för mig har varit spännande, detta med vänskapens varande fram tills att personerna byts ut mot andra. Jag har försökt bena ut olika typer av "dansare" som man ibland kan stöta på i vänskapens balett.
Improvisatören.
En del vänskaper som var i "hög posering" från början, som sedan - i dansens olika steg, "försvann" av olika anledningar. Men "dansen" gick ett varv på "scenen" och dansarna möttes igen. Sådana "danser" har varit uppfriskande. Sådana personer har ofta haft intentionen att vilja dansa men ibland kommer livet emellan och får dem att "försvinna" för ett tag. De försöker ibland improvisera för att hålla jämna steg med andra dansare.
"Jag-är"-stjärnan.
Mer störande är dessa vänskaper som börjar bra men som till slut låses fast i ett limbo. Det har gått så långt att man varken kan gå fram eller tillbaka i umgänget. Det finns kontakter som när du träffar dem agerar som om de inte kände dig längre, eller åtminstone har tagit avstånd och backat flera steg. Även ifall det var en spirande dans i början. Oftast när sådant händer brukar det vara en fråga om ett kontroll- och/eller bekräftelsebehov som överskuggar "vänskapsdansen". Ifall sådana personer inte får nog med "scentid" eller saker inte görs efter deras sätt så klipper de av och lämnar "dansgolvet".
Kavaljéren & danserskan.
När man har tur finner man de dansare som behåller ögonkontakt, liksom "följer" i rörelsemönster och ger lika mycket som de tar. Ibland bjuder de till lite extra för att dansen ska få fortgå. Det sporrar en själv att göra det bästa för att dansen ska bli en succé. För mig symboliserar det personer som känner dig väldigt väl men gillar dig (och sällskapet av dig) ändå. :-D
Så slutligen, var tacksam för dina vänner och se till att de får veta att du uppskattar dem i ditt liv.
English:
Something struck me a while ago. Almost like a sudden epiphany. I saw a short sequence of ballet on the telly and thought the movements could be transpondent to how friendship works, figuratevley speaking. At least some of it. This with hands meeting in a dance, raising together but perhaps lowers apart from each other. One person moves in harmony with a partner in a carefully choreographed sequence, in the next moment releasing the precvious partner in favour for a new. Hands open and close.
It was kind of fascinating with that connection I think. For many of us it is just that way, we find people that we like and then a sequence (hopefully many years) of "dance" follows. Where there's a giving and taking, metamorphically up and down - sometimes the contact is not as frequent. Sometimes we return to friendships once in bloom - only to find they are still alive, or in worst case scenario have withered totally.
What constitutes friendship? The phenonomen has been studied by a range of different scientific fields, and even if the forms for it has variations, friendship is always characterised by the same things (trust, sympathy etc). Aristotle (300 B.C) viewed friendship to include ALL relations more or less. The philosopher Montaigne (16th century) argued friendship to be a more personal thing, something that we today also view as true. I believe a friendship "wants" you. There are people who call in because they have a genuine interest, a will to be inside the mystery that friendship is. That interest has no secret agenda. Someone has met you and come to the conclusion that "this person is someone I want to meet several times!".
It is fantastic when so happens, heavenly if it can last for years. It's almost self-explanatory, a true friendship is characterised by frequent contact in one way or another. An example that speaks for the opposite are royal titles. To me the Princess Madeleine of Sweden is close to hand. She is the dutchess of Helsingia but I'll be darned how much time she's really spends there, other than what her duty calls for. Friendship goes lightyears passed the rather tarnished phrase: "we should get together sometime." - when all present already know that it will not be the case. For if it indeed was true that "we should get together sometime" meant something, it would show. Quite honestly. The opposite to frequent contact is just as visible, and speaks out alod in it's own right. A friend of mine once said that a good indicator of your friend-status were shoes. How does it play out in your hallway? Do you have shoes that aren't yours there, and how often?
Something that sometimes sucks is when we are replaced. Most memories of that stems from childhood. Your best friend finds another best friend. Ouch, ouch and ouch again. As an adult, "ouch" isn't as painful, or what do you think? Another factor for replacement might be life itself. You are seldom the same person you were when the friendship begun. All it takes is a year in between. Different jobs, family life, new interests or something else happens, that causes the dynamics in the relationship to shift.
x
The improviser.
Some friendships have started off with a "high pose" in the beginning, that later - in the steps of the dance, disappeared for different reasons. The "dance" took another round on the "stage" and the dance continued again. Such "dances" have been somewhat refreshing. Such people have had the intention willing to dance but sometimes life gets in the way and makes the "disappear" for a while. They sometimes try to improvise to keep up with other "dancers".
"I-am-"-star.
More disturbing are those friendships that start off well but locks into a limbo-state. It has gone so far that you can't either go back or forward in your interaction. There are contacts that when you meet act as they no longer know you, or at least have taken a great many steps back and are estranged to you. Even if the "dance" was great in the beginning. The reasons for this are many, when it happens it can be a case of control- or confirmation issues, that overshadow the "friendship dance". If such people can't get enough "stage time" or if things aren't met according to their standards they sometimes cut off and leave the "dance floor".
The chavalier and the danceress.
When you are lucky sometimes you find those "dancers" who keep eye-contact, sort of follow in each pattern of movement and gives just as much as they take. Sometimes those people boost a little extra for the "dance" to continue. That incites you to do your own best for the "dance" to be successful. To me that is a symbol for people who know you very well but like you (and the company of you) anyway. :-D
So in conclusion, be grateful for your friends and make sure to let them know that you appreciate them in your life!
Vänskapens balett. / The ballet of friendship. (2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar