Det sägs att livet drabbar en - det är ofta då som man börjar förstå att det allra mesta i den här världen inte är beständigt. Tvärtom, våra världar är väldigt sköra, nyckfulla och långt ifrån säkra. Den tid som vi investerar ger förhoppningsvis avkastning men det är inget som vi kan vara säkra på egentligen. Mer hoppas, kanske. Tiden skapar också tydliga ålderstecken. Livet känns mer och mer som indelat i säsonger, där olika människor och grader av samverkan får mer eller mindre betydelse. Ett väldigt personligt exempel är min svärfar, som efter en längre tids sjukdom hastigt blev sämre. Världen stannar inte för sådant. Men vår värld fick ju stanna av och vi fick bege oss iväg mitt i natten för att köra norrut. Det var då som det så tydligt kändes. Vi får klara oss på egen hand. Vart finns understödet i vardagen? Det är nog inte så lätt att få ordning på det "civila" skyddsnätet. Som Elrond uttryckte det; "vår lista på allierade krymper".
Den här paniken att inte veta vem eller vilka jag skulle kunna kontakta för att lyfta av en del av bördan som den här situationen lade på, var smått skrämmande. Annat kanske det hade varit ifall vi hade levt i nära relationer. Nu kanske det finns olika definitioner på exakt vad för värdering eller betydelse du lägger i begreppet nära relationer, men för mig är det dessa personer som skrattar och gråter tillsammans med dig. Ett sms här, en fika där. En extra "familj", kanske? Om man tänker sig bilden av en familj, så konstigt det hade varit ifall medlemmarna i familjen aldrig eller nästan aldrig träffades, inte sökte upp varandra för att stämma av. Hur skulle de i så fall kunna ha den kontinuerliga kunskapen om hur det var i skolan idag, på jobbet eller vad familjen ska göra i helgen? Det blir ju väldigt haltande bild i så fall - ett neutraliserande av familjemedlemmar som inte "håller måttet".
Åldern tog ut sin rätt på svärfar som gick bort den 17:e september. Ett par personer här nere där vi bor har aktivt hört av sig för att kolla av läget, det var mycket uppskattat. För tillfället är de äldsta barnen i Hälsingland, frun hos svärmor i Östergötland och jag är kvar i Skåne. Vi ska snart sammanstråla igen, efter ca en månad - för att plocka upp lite bitar och se hur vi fortsätter. Men det är klart att jag är i behov av lite andrepiloter :-) Jag tycker scenen i Shrek är fin i det att trots de starka känslorna så har de ändå lyckats behålla grundtonen som till sist tränger fram i klippet. I nära relationer går det berg-och-dalbana i känslolivet men jag hoppas att ljuset kan få bryta igenom det som är i dunkel och återknyta band som brustit. Känner du att du lever i nära relationer, se då till att uppskatta dem som får dig le, mysa till inombords och som stöttar dig när det verkligen gäller. Gör så medan tid är.
English:
It's easy to be certain. How life has been will continue to be so for a long time to come, or how was it again? Rewind back in time; the new exciting people with whom you share a tea-pot, the reassurance in sibling-hood, those fantastic friends that share your interests - just a few examples. That is to stand the test of time, right? As Simba carefully puts it in "The Lion King"; "...and we'll always be together, right?"
It is said that life befalls you - it's often at those times you are beginning to understand that most things in this world are not to last. Quite opposite, our worlds are very fragile, fitful and far from safe. The time we invest hopefully pays off but that is nothing we can be really sure of. More like hope, perhaps. Time also creates visible signs of age. Life feels more and more divided into seasons, where different people and levels of interaction gets more or less importance. A very personal example is my own father in law, who after some time with sickness suddenly got worse. The world doesn't stop turning for such events. But our world had to stop and we needed to go by car in the middle of the night to drive north. It was then that it felt so clearly. We are on our own. Where is the support in everyday life? It's not easy to figure out the "civil" support circle. As Elrond puts it; "our list of allies grows thin.".
This panic of not knowing who or whom I would be able to contact to ease a bit of the burden that this situation created, was slightly frightening. It would have been another ball-game if we had been living in close relations. Now there are different ways on how you define close relations or with which measure you give it, but to me it's about people that you laugh and cry together with. A sms-text here, a cup of tea here. An extra "family" if you will? If you imagine a family, wouldn't it be strange if the members of that family never or hardly never met, or seeked out each other to get an update. How on earth would they be able to enforce some form of continuity or knowledge about how school was, how work was or what the family would do this weekend? It's a rather gimpy image in that case - a neutralization of family members who doesn't quite "cut" it.
Age took its course on my father in law and he passed away on September 17th. A couple of people have actively been in contact, which is highly appreciated. For the time being the older kids are in Helsingia, the wife with my mother in law and I am here in Scania. We will converge soon, after about a month apart - to pick up pieces and see where we go from here. It's obvious I need some co-pilots in my life. :-) I think this scene from Shrek is nice since despite the strong feelings among them they have still managed to keep the tone that later emerges in the clip. In close relations it's a roller-coaster-ride with feelings but I hope the light can break through and broken bonds to be tied together once again. If you feel you live in close relations, make sure to appreciate those who make you smile, cosy up inside and supports you when it really comes down to it. Do this while there is still time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar