Så kl 19.00 den 21 april var det showtime på Norra Skolgatan 10 A i Malmö. Malmö Amatörteater Forum. Det är konstigt hur associationer lever kvar egentligen. MAF-huset har en doft som transporterar mig till 2006-2007, då jag var med i två uppsättningar av Teaterfolket, som gav familjeföreställningar. Samma doft nu som då. Bra minnen.
Redan vid dörren till Scen 1 sattes tonen. Alla som gick in genom dörren till spelplatsen informerades att de nu var psykpatienter. En 'sliten' sjuksköterska (Fredrika Lindhe), erbjöd medicin mot alla våra inbillade eller verkliga vanföreställningar, små tablettkoppar på ett serveringsfat. Bisarrt! ORIGINAL beskriver sig som en performance art teatergrupp, där många saker får samsas för att forma hur förmedlingen ska landa när det gäller att ge publiken en upplevelse. Jag skriver under på det för denna kreation, "Mea Culpa". Den här pjäsen är mer minimalistisk än vad "Traktatet" var. Både minimalistisk och samtidigt mer interaktiv, vilket ni kommer att märka om ni ser den.
Med facit i hand är "Mea Culpa" mer suggestiv och ställer fler frågot än "Traktatet". Det går inte att riktigt värja sig för de människoöden som presenteras i pjäsen. Stundtals blir det riktigt obehagligt och det går att ana en försiktigt stegrande och stapplande vandring mot undergången. Resignation och rent ut sagt skitdåliga förutsättningar, följer de människor vi får möta i föreställningen. Men vem bär skulden? Egentligen? Är de människorna som presenteras, är det de som har skapat sprickorna i deras psyke eller är det bara ren och simpel... otur som istället har gjort dem till offer? Det finns för många frågor. Inte så mycket svar, vilket jag gillade. En tänkande människas föreställning.
Som i den enda föreställningen som jag har att jämföra med, "Traktatet", följer det visuella med även här, samt musik spelar en viktig roll. Dekadensen är allstädes närvarande. Jag tycker att musiken kompletterar den känslan. Karaktärerna förstärks på så sätt utan att det behövs förklaras mer, smart drag och skådespelarna gör musiken lite som sin egen "kampsång", ett karaktäriserande av rollfiguren. Det blev särskilt tydligt med sexmissbrukaren Helene (Malin Sandberg). Ja, så är det. Teman som finns med i "Mea Culpa" är inga lättviktare. Det gjorde mig illa till mods när våldtäktsoffret Linn (Angelika Roos) och pedofilen Conny (Patrick Jönsson) berättade sina historier. Jag känner sympati med Mats (Rikard Hedberg), och hans otäcka plats i hans äktenskap, men det är en sympati som jag sätter lite i halsen. Oväntade vändningar. Bodil (Elin Wrethov) har det otacksamma jobbet att försöka hjälpa personerna, men vad gör man när någon inte vill bli hjälpt? Vems fel är det att det inte fungerar och vem bär skulden om allt går åt skogen? Ni kommer säkert hitta era egna saker att ta illa vid er av.
Jag är riktigt imponerad av ensemblen. Lite som en lätt hatkärlek. Jag är ingen stor fantast av diskbänksrealism och sådant i vanliga fall. Nu får man ha i åtanke att jag kommer från barnteater-bakgrund och uppskattar fantasi och lekfullhet (jag spelade ju den Stora Stygga Vargen i musikalen Shrek, för sjutton!). Men efter att jag blev biten av ORIGINAL från förra året får jag ändå kapitulera inför den skicklighet skådespelarna uppvisar. Liksom erkänna att jag gillar att bevittna ångest och mörker på scen. Nästan som att jag inte borde se sånt här. Men jag vill ändå titta, lite från bakom en kudde. Jag gillar gruppen ORIGINAL. De gör det nämligen väldigt bra. Det som jag kan invända lite emot är att de flesta ser ut som jag förväntar mig att "en sådan person" ser ut. Kanske det hade gått att driva det lite mer skruvat? En välklädd pedofil med kostym och portfölj?
Ingen återvändo nu. Fast i mörkret. / No return now. Trapped in the darkness.
Utan tvekan är detta precis det som du behöver se just nu. Högst intensivt och närvarande. Intressant teater och manus med udd. Det kommer att skära i dig, det kan jag inte utelämna. Bara en förvarning. Men missa för allt i världen inte chansen att se något annorlunda!
MEA CULPA går att se den 26, 27 och 28 april 2018.
English:
On April 21st I went for an evening trip to Malmö. This to witness the group ORIGINAL and the theatre play they are currently playing; "MEA CULPA". My first experience from watching ORIGINAL on stage was from last year, which can be read here. That play, "TRAKTATET", hit the mark, so of course I was a bit curious when small bits of commercial started to pop up, for a new play, signed the director Joakim Larsson. To the extenr that I felt it would be worth the trip from Landskrona.
So at 19.00 on April 21st it was showtime at the street Norra Skolgatan 10 A in Malmö Amateur Forum (MAF). It is strange how associations live on really. The house which houses MAF has a smell that takes me back in time 2006-2007, I was there then and participated in two plays by the group Teaterfolket (Theatre People), who did family shows. Same scent then as now. Good times.
Already at the door to Stage 1 the tone was set. All who went through the door were informed that they now were psychiatric patients. A 'tattered' nurse (Fredrika Lindhe), offered medicine for all our imagined or real delusions, small cups on a serving tray. Bizarre! ORIGINAL describes themselves as a performance art theatre company, where many things together shapes up the outcome and theme for a play, when it comes to give the audience an experience. I will concur. "Mea Culpa" is more minimalistic than what "THE TREATY" was. Both minimalistic and more interactive, which you will notice when you see it.
Coming soon...
In retrospect "Mea Culpa" is more suggestive and asks more questions than "The Treaty". It is almost impossible to not be affected by the human destinys which are presented in the play. At times it becomes really unpleasant and you can slightly discern a staggering of movement and a walk towards possible doom. Resignation and honestly crappy presumptions, follow the people we get to meet in the play. But who is to blame? Really? Is it the people that are presented, is it those who have created the cracks in their mental state or just sheer and simple... bad luck that instead has turned them into victims? There are too many questions. Not so many answers, which I liked. A thinking persons kind of play.
As the only play by them I have to compare with, "The treaty", the visual is ever present in this play too, as well as music having a crucial role. The decadence is ever present. I feel the music completes that feeling. The characters are enhanced in a way that words sometimes don't have to explain more, clever move and the actors make the music their own in a way. Almost like their own "anthem", a cookie cutter for their character. That was clear with the sex addict Helene (Malin Sandberg). Yes, that's the way it is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar