Allt startade egentligen 2011. Jag ville på något sätt dela det jag håller på med med omvärlden. Om man syns, så finns man. Så är det i dagsläget. Det var inte många som visste att jag faktiskt målade innan bloggen kom upp. Det är också ett sätt att knyta kontakter, ifall någon gillar det som de ser. Tanken på att samla allt som jag pysslar med på ett och samma ställe var också något bra. Så några personer i min omgivning tyckte jag skulle försöka mig på att skapa en blogg. Det visade sig vara en god idé. I de allra flesta fall i åtminstone. Man blir ju mer offentlig än tidigare och ett par personer kanske inte gillar saker som framträder här. Det kanske tillhör paketet? Men det är gjort och genom att se statistiken så är det tydligt att det finns människor som tittar in på bloggen till och från.
Lite kort presentation.
Jag som driver den här bloggen heter Christian Eldstig. Efternamnet på engelska har blivit en del av bloggens namn. Först efteråt fick jag reda på att det fanns andra företeelser som också hette firepath (ett gammalt Stjärnornas Krig spel, tilläggsfiler till olika datorprogram och olika andliga visdomsord från ursprungsbefolkningar.). Förhoppningsvis är det inte så att människor har sökt på firepath i hopp om att finna det som jag räknade upp tidigare och av misstag funnit min blogg, men chansen är ju kanske rätt stor.
Jag är född och uppvuxen i Hälsingland men bor nu i Skåne med min fru och barn. Utbildad lärare i främst historia och religion men med drama/teater som sidoämne. Konstarterna är något som jag verkligen har passion för.
Ridå upp! Välkommen till teatern!
Det här är ett intresse som har följt med länge. Mitt första minne kommer från en "produktion" av Rödluvan och Vargen när jag gick på lekis (något som idag kanske kallas för nollan). Jag spelade vargen då. En del av barndomens lek är ju på sätt och vis teater på något sätt. Förställningen att vara någon annan är rätt naturlig för barn i dess strävan efter att bygga ihop sin personlighet. Testa sinnesstämningar och roller. Också att se karaktärer i barnfilmer och sedan ikläda sig själv den rollen men skapa nya äventyr.
När jag tänker efter undrar jag om jag helt "växte upp" på ett sätt - många av barndomens kamrater växte till sig och skaffade en integritet, som kanske inte alltid låter den lekande sidan titta fram. Jag kanske kan beskriva mig själv som homo ludens; "den lekande människan", som holländske Johan Huizinga beskrev i sin bok med samma namn. Man vet om när man träffar likasinnade men på samma sätt blir det lätt lika obekvämt när man träffar människor där leken har förlorat sin plats. Inte för den skull att det är en fråga om regression till barndomen, mer som att man har tappat bort möjligheten att ta fram den sidan. Må det kanske ha varit förväntningar, samhälleliga normer eller kanske prestige i andras ögon. Eller att framstå som "fånig" i andras ögon? Ibland har det misstolkats av människor och skapat ett "obehag" från andras sida och dessvärre har andra ibland valt att avsluta den vänskapliga relationen. Jag har sett det hända andra och också varit måltavlan.
Ett sant Allahelgonafoto. / A true Halloween photo.
Att bo på en liten ort i Hälsingland erbjöd väldigt litet utlopp för detta intresse. Det var inte förrän jag fick en chans att hjälpa Tomten utanför Mora mellan 2000-2005 som jag fick en chans att blomma ut i samspel med andra fantastiska... eh... knytt. En vidareutveckling på det blev det när vi flyttade till Skåne, två föreställningar med Teaterfolket (2006-2007) inne i Malmö, ett par kortare grejer, såsom gestaltning på LitteraLund 2007 och mindre statistjobb i Ystad bland annat (och såg/träffade Kenneth Branagh & Malcolm Tierney).
Jag läste också en dramapedagog-utbildning genom Malmö Högskola, fantastiska saker. Dessvärre har jag inte gått vidare med det. Lite Aragonkomplex, att vara förutbestämd att bli något större än vad man för tillfället är men inte agera efter det. Jag vet jag borde göra något med det men är lite för harig tror jag. Jobbigt konflikträdd kanske? Sedan var det inte förrän 2012 som jag kom med i teatersammanhang igen. Senast i år (2015) spelade Teater Oscar en pjäs där jag både hade roll och gjorde affischen. Vi får se vad som väntar i framtiden. Att skriva dramatiska texter och regissera vore enormt kul också.
Slå an ett ackord...
Musik är väldigt kul att både lyssna till och spela själv. Det sistnämnda är jag väl sisådär på. Jag menar, vanliga ackord till gitarr och piano fixar jag rätt ok. Men jag har nog inte spelat med andra så mycket. Det var väl ett försök för ca 20 år sedan, då jag och två andra försökte oss på ett rockband. Jag mullrade lite på basen då i Edsbyn och de övriga medlemmarna bodde i Alunda respektive Uppsala. Vi höll på i två år och träffades också bara två gånger för att repa samma låt. Det blev inget med det och basen såldes till en man som ville imponera på en tjej som senare blev hans fru. Senaste gången jag spelade mer regelbundet var när jag och min fru var lovsångsledare för en hemgrupp i kyrkan Ad Fontes. Det var väl närmare tio år sedan.
!
Språkets tjusning.
För en del var skolans språklektioner (kanske svenska inkluderat?) bara en pina. Engelska introducerades någon gång i mellanstadiet och på högstadiet utökades den på min tid med antingen franska, spanska eller tyska. Jag valde tyska och det gick bra ett tag. Jag fascinerades tidigt av hur man kunde spåra och jämföra ord och det följde med även om man kanske tappade bort, i synnerhet tyskan. Idag kan jag förstå lättare tyska texter och talad dialog men talar enbart tyska i presens och då med enorma kunskapsluckor i grammatik och ordförråd.
Lite blandat. / Miscellaneous.
Spola fram tiden lite, så började jag intressera mig för mina nordiska grannar i början av 2000-talet. Också minoritetsspråken älvdalska och överkalixmål. Det har varit en jaktens tjusning att hitta fackböcker, litteratur, romaner och ordböcker på norska, färöiska, isländska, danska och finska (med svensk hjälptext). Nu har jag nog för många böcker! Här är det ju ett direkt språkligt släktskap och därför blev det ganska mycket lättare att ta till sig än tyska. I många år har jag kämpat med att försöka lära mig isländska på egen hand men det har gått sådär. Jag ska också försöka finna en Bibel på språket. Drömmen lever vidare. Danska har jag lärt mig lite grand och det visade sig användbart, speciellt under min resa till Färöarna 2003. Danska ord med norskt uttal gick bra, men även norska (jag kan endast lite bokmål, fast jag tror nynorsk på många sätt står färöiska närmast.)
En del texter är väldigt spännande (vänstra boken).
/ Some texts are really exciting (left book).
På senare tid har jag också snöat in mig på kymriska. Jag väntar spänt på att kursen ska kläckas på sidan Duolingo. För närvarande är jag kanske 1% flytande i språket, men det ska det bli ändring på. Det skulle kännas kul att kunna ett så pass udda språk. I andra fall så är chansen större att människor kan spanska eller franska till exempel. Inte så lätt att tala eller skriva i "kod" då, om talare lyssnar eller tjuvkikar på dina anteckningar, recept eller vad det nu må vara.
De eviga färgerna.
Något som är konstant och alltid återkommande är att skissa, måla och jobba med färg. Jag har rätt klara minnen av det från tidig barndom. På ett liknande sätt som med teater så försvann inte lusten till skapande när jag växte upp. När man tittar på barns utveckling så ritar och leker ALLA barn men inte alla behåller det senare i livet. I själva bildämnet i skolan var jag väl rätt medelmåttig. Under något år plus minus månader fick jag hjälp av en engelsman att "tänka" i former men han rökte för mycket Gula Blend att jag snart hoppade av. Förfärlig stank.
En första skiss till julkort. / A first sketch for a Christmas card idea.
I slutet av 1990-talet hamnade jag på Viebäcks Folkhögskola (vila i frid) och fick där tillräckliga utmaningar och också kunnandet med olika tekniker. Efter det har det faktiskt varit konstant. På gränsen till skumt. Jag brukar ha med mig ett litet skissblock och titt som tätt så kommer det idéer, teman, känslor och annat obskyrt som jag skriver eller skissar ned. Det är inte alltid så att det är en "färdig" bild. Det kan vara en bit av en framtida bild som får mogna och kanske sammanföras med andra element och bilder innan jag känner, att NU kan detta bli en målning.
Affisch. / Poster.
Ett roligt minne med måleriet är när jag står utanför Alnarpsborgen utanför Lomma och målar av träd i en vacker bokskog medan frun har lektioner med sina landskapsingenjörs-kurskamrater. Jag står där och målar rätt länge. Efter en stund kommer det en äldre dam fram (dagisfröken) med en liten kille. Han ville veta ifall jag kan röra mina fötter, han trodde jag var fastvuxen i marken då hans förskoleklass betraktade mig på håll. Haha! Man blir rätt inne i det man gör. Ibland när jag kommer igång på kvällen så kan jag förvånat kolla på klockan och se att den är efter 01.30 på natten.
Det känns extra kul att kunna dela med mig av Eldstigens konst på internet också. Vi får se vart allt detta leder. I bästa fall mer chans till utställning?
English:
"... för att flugor är tuffa.". / "...because bow-ties are cool.".
Now I have passed over 150 entries for this blog (!). It's about time I do a closer presentation of myself for the anonymous crowd of followers who stop by here at Firepath Art from time to time. You get to go "behind the scenes", so to speak.
It all started in 2011 really. I somehow wanted to share what I'm doing with the outside world. If you are visiblem, then you exist. That's the way things are now. There were not too many I knew that knew I was painting before this blog went live. It's also a way to tie connections with people, who might like what they see. The thought to gather all that I am doing in one place turned out to be a good idea. Some people in my surrounding thought I should try creating a blog. A good idea. In most cases anyway. You go public in another way than before and some people might not like what they find here. Perhaps that's part of the package? But it's done and looking the statistics it's clear that people check the blog from time to time.
Short presentation.
Me who is in charge of the blog is Christian Eldstig. The last name means Firepath and has become a part of the name of the blog. It wasn't until afterwards that I realized other things also named firepath (an old Star Wars game, add-on files for different CPU software and different spiritual words of wisdom from indeginous people.). Hopefully people are not first hand searching for firepath in order to find those of which I just listed and by mistake ended up on the blog, but the chance is pretty big perhaps.
I'm born and raised in Helsingia but now live in Scania with wife and kids. Educated as a teacher in foremost history and religion but with drama/theatre as a supplement subject. The arts are something that I have a passion for.
Curtain! Welcome to the theatre!
This is an interest that has followed me for a long time. My first vivid memory comes from a "production" of "The Little Red Riding Hood" from pre-school days. I was cast as the wolf then. Some of the childhood games are theatre in some ways. The preset of being someone else comes quite natural for children in their effort to build their own personality. Try moods and characters/roles. Also to for example watch characters in cartoons and then attain that role for themselves but create their own adventures.
When I come to think of it I do wonder if I never "grew up" in a way - many childhood friends grew and locked themselvs in an integrity that may not allow for the playful side to shine through. Perhaps I can describe myself a bit like homo ludens; "the playful human", as the Dutch Johan Huizinga described in his book by the same name. You can usually tell when you meet like-minded but in the same way the opposite is true and unconvenient when you meet people where the playful nature has lost its place. Not by any means am I talking about a regression back to childhood, but more like some have lost their ability to use that side of themselves. May it be expectations, soceitys norms or perhaps prestige in other people's eyes. Or the fear of looking "foolish" in the eyes of others? Sometimes it has been misinterpreted by others and created "uneasiness" from their side and sad to say they choose to end friendship relationships. I have seen it happen to others and also been on the recieving end.
Temafoto för en framtida kortfilm. Läskiga saker.
/ Production photo-shoot for a future short-film. Scary stuff.
Living in a small village in Helsingia offered very little to nurture this interest. It wasn't until I got a chance to help out Father Christmas outside More between 2000-2005 that I got a chance to blossom in interaction with other... ehm... critters. A natural progression came when we moved to Scania, two performances with Teaterfolket (2006-2007) in Malmö, a pair of shorter things, such as dramatatizon of texts at LitteraLund 2007 and minor extras gigs in Ystad among other things (and saw/met Kenneth Branagh & Malcolm Tierney).
Men, hejsan... / Well, hello there...
I also studied educational drama through Malmö University, fantastic things. Unfortunately I have not proceeded with that. A bit of an Aragorn complex, to be destined for more things than are up for grabs right now but not acting on it. I know I should do something with it but am too chicken at the moment. Scared of conflicts perhaps? Then it wasn't until 2012 that I did something associated with drama again. Of late this year (2015) Theatre Oscar put up a play where I both had a role and created the poster. We'll see what the future holds. To write drama and direct would be crazy fun too.
Strike a chord...
Music is very fun both to listen to and play yourself. I'm rather mediocre at the latter. I mean, usual chords for guitar and piano I can master fairly ok. But I haven't played with others that much. There was a try about 20 years ago, when I and two others tried to form a rock band. I slapped the bass in Edsbyn while the others lived in Alunda and Uppsala respectively. We were at it for two years and met also only two times to rehearse the same song. It ammounted to nothing and the bass was sold to a guy wanting to impress a woman who later became his wife. The last time I played anything regurlarly was when my wife and I acted as worship-leaders for a house group in the church Ad Fontes. That was closer to ten years ago.
Trumma med härlig "medeltida" ton. / Drum with a nice "medieval" sound.
The allurment of languages.
For some people the language lessons in schools were a plight. English was introduced somewhere in middle school in Sweden and during upper school it was expanded in my days to also include either French, Spanish or German. I chose German and for a while it was ok too. Early on I was fascinated by being able to trace and compare words and that continued to follow even if lost other things, particularly German. Today I can understand easier German texts and spoken dialogue but only speak it in present tense and then also with huge knowledge gaps in both vocabulary and grammar.
Fast forward time and I begun interest myself in my Nordic neighbours in the beginning of the 2000's. Also minority languages such as Elfdalcarlian and Bondska. It has been a thrill of the hunt to find non-fiction books, litterature, novels and dictionaries in Norwegian, Faroese, Icelandic, Danish and Finnish (with Swedish side-notes). Now I have too many books! Here there is also a direct linguistic kinship and as such was easier to understand than German. For many years I have tried to teach myself Icelandic with little success. I will also try to find a Bible in that language. The dream lives on. Danish I have learned a little bit and it has proved to be useful, especially during my trip to the Faroe Islands in 2003. Danish words with Norwegian pronounciation went fine there, as well as Norwegian (I only know a little of the Norwegian Bokmål, although I believe the Norwegian Nynorsk is closer related to Faroese.).
Of late I have geeked out for Welsh. I am eagerly awaiting the course will be hatched at the Duolingo site. At the present I might be 1 % fluent in the language, but that is about to change. It would feel cool to know such an unusual language. In other case the chance is bigger that people know Spanish of French, for example. Not too easy to speak or write in "code" then, if speakers are eaves-dropping or peeking at your notes, recipies or what not.
The eternal colours.
Something that is always consistent and constant is to sketch, paint and work with colours. I have quite vivid memories of that from early childhood. In a similar way as with theatre the desire for creating things didn't go away when I was growing up. When you look at children's development ALL kids draw and play but not everyone keeps those aspects as adults. At school I was mediocre at best at the art class. During a year plus minus months I got private help lessons by an Englishman to "think" in shapes but he smoked too much Yellow Blend that I soon dropped out. Terrible stench.
At the end of the 1990's I ended up at Viebäck's Folk High School (rest in peace) and there got enough challenges and know-how with different techniques. After that it has been constant. On the verge of weird. I usally carry with me a sketching pad and ever so often ideas, feelings, themes and other obscure things that I pen down. It's not always that the image is "done". It can be bits and pieces of a future image that is left to ripen and perhaps needs to be put together with other elements and images before I feel, that NOW this can become a painting.
A fun memory with painting is when I stand outside Alnarpsborgen outside Lomma and depicting trees in a beautiful beech forest while the Mrs. has classes with her landscape-engineering buddies. I stand there for quite some time, painting. After a while a kindergarten teacher walks up to me with a little guy. He wants to know if I can lift my feet, he thought I was grown fast to the ground since I never lifted them. He and his pre-school group had observed me for quite some time at a distance. Haha! You enter the zone when you paint. Sometimes when I get going at the evening I can be surprised to look at the clock to see it's well after 01.30 in the morning.
It feels extra fun to be able to share Firepath art on the web. We'll see where it all leads. In best case scenario more chance for exhibition?
For some people the language lessons in schools were a plight. English was introduced somewhere in middle school in Sweden and during upper school it was expanded in my days to also include either French, Spanish or German. I chose German and for a while it was ok too. Early on I was fascinated by being able to trace and compare words and that continued to follow even if lost other things, particularly German. Today I can understand easier German texts and spoken dialogue but only speak it in present tense and then also with huge knowledge gaps in both vocabulary and grammar.
Det här är bara ett par böcker ur språksamlingen.
/ These are just a few books from the language collection.
Fast forward time and I begun interest myself in my Nordic neighbours in the beginning of the 2000's. Also minority languages such as Elfdalcarlian and Bondska. It has been a thrill of the hunt to find non-fiction books, litterature, novels and dictionaries in Norwegian, Faroese, Icelandic, Danish and Finnish (with Swedish side-notes). Now I have too many books! Here there is also a direct linguistic kinship and as such was easier to understand than German. For many years I have tried to teach myself Icelandic with little success. I will also try to find a Bible in that language. The dream lives on. Danish I have learned a little bit and it has proved to be useful, especially during my trip to the Faroe Islands in 2003. Danish words with Norwegian pronounciation went fine there, as well as Norwegian (I only know a little of the Norwegian Bokmål, although I believe the Norwegian Nynorsk is closer related to Faroese.).
Det är lite utmaning att läsa roman på ett grannspråk, men efter en bit in i texten vänjer man sig lite.
/ It's a challenge to read a novel in a neighbouring language, but after a while you get a bit used to it.
Of late I have geeked out for Welsh. I am eagerly awaiting the course will be hatched at the Duolingo site. At the present I might be 1 % fluent in the language, but that is about to change. It would feel cool to know such an unusual language. In other case the chance is bigger that people know Spanish of French, for example. Not too easy to speak or write in "code" then, if speakers are eaves-dropping or peeking at your notes, recipies or what not.
The eternal colours.
Something that is always consistent and constant is to sketch, paint and work with colours. I have quite vivid memories of that from early childhood. In a similar way as with theatre the desire for creating things didn't go away when I was growing up. When you look at children's development ALL kids draw and play but not everyone keeps those aspects as adults. At school I was mediocre at best at the art class. During a year plus minus months I got private help lessons by an Englishman to "think" in shapes but he smoked too much Yellow Blend that I soon dropped out. Terrible stench.
Alltid i en skiss-fas. / Always in a sketching phase.
At the end of the 1990's I ended up at Viebäck's Folk High School (rest in peace) and there got enough challenges and know-how with different techniques. After that it has been constant. On the verge of weird. I usally carry with me a sketching pad and ever so often ideas, feelings, themes and other obscure things that I pen down. It's not always that the image is "done". It can be bits and pieces of a future image that is left to ripen and perhaps needs to be put together with other elements and images before I feel, that NOW this can become a painting.
En bild från i somras. / A photo from this Summer.
A fun memory with painting is when I stand outside Alnarpsborgen outside Lomma and depicting trees in a beautiful beech forest while the Mrs. has classes with her landscape-engineering buddies. I stand there for quite some time, painting. After a while a kindergarten teacher walks up to me with a little guy. He wants to know if I can lift my feet, he thought I was grown fast to the ground since I never lifted them. He and his pre-school group had observed me for quite some time at a distance. Haha! You enter the zone when you paint. Sometimes when I get going at the evening I can be surprised to look at the clock to see it's well after 01.30 in the morning.
It feels extra fun to be able to share Firepath art on the web. We'll see where it all leads. In best case scenario more chance for exhibition?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar