En del interaktiva inslag.
/ Some interactive elements.
Den 21 november spelades den sista föreställningen av pjäsen Fjäderkampen, avslutning på Sagohuset i Lund. Alla tidigare föreställningar spelades i Kävlinge, på Lilla Kulturscenen. Det är samma mått en lättnad som lite vemod som man säger farväl till en karaktär i en pjäs, och att ha lagt tid på kvällar och helgdagar för att möta publiken. Om man som jag har familj också, har ju en del tid lagts på teater snarare än dem.
Här spelades de flesta föreställningarna.
/ Here most shows were played.
Intim scen, väldigt nära publiken.
/ Intimate stage, very close to the audience.
För andra gången har jag ingått i Teater Oscars ensemble. Den här gången skrevs en hel del själv av ett par i gruppen och regissören styrde upp allt till en plats där var och en fick utrymme att formge sin egen karaktär. Det är en lång process, längre än musikprojekt på ett sätt, eftersom kroppen är instrumentet för gestaltning - teaterns och dramats instrument. Vanligtvis har det varit så att våren ägnas åt att bolla idéer och testa dramaövningar från januari till sommaruppehållet någon gång i slutet av maj. I augusti drar sedan repetitionerna igång.
Lite rekvisita. / Some props.
Fribiljett!!! / Free ticket!!!
Inför detta är det en mängd saker som måste göras och planeras. Kontinuerlig kontakt med kommunen, se över lämplig plats att spela på, planera motiv för och ordna affisch, hålla produktions-möten och så vidare. När ett manus slutligen hittar sin hamn hos ensemblen kommer nya utmaningar.
Programmet. / The program.
Utformat som ett mötesprotokoll.
/ Made like a meeting-protocol.
Repetitioner är spännande! Inom musik är ett A-dur alltid ett A-dur. Inom teater är det en annan nyansering. En replik kan behöva testas på ett tiotal sätt, röstläge och intonation innan den sitter där den ska. Det krävs en hel del av en själv och ett bejakande klimat bland de man spelar med. Under en lång tid brukar man ha manus som en form av trygghet. Minns man vad som ska sägas? Men faktum är att när man slutligen släpper manus och litar på både sig själv och sufflören. Det är först då som saker kan bli magiska. Då kan man arbeta med positioner och förflyttningar på allvar. Det är visuellt viktigt. Ingen publik orkar i längden med skådespelare som bara står och levererar repliker. Det måste ske något! Teater är skört också, för till skillnad mot ett fotbollslag finns det ofta inga avbytare. Blir någon sjuk under själva spelperioden kan föreställningen vara smått i fara.
På med smink. / Make-up on.
Fjäderkampen är en pjäs som ligger lite i tiden. Den tar upp frågor om jämställdhet och den eviga dynamiken manligt-kvinnligt. Men på ett finurligt sätt, lite mellan raderna. En del pjäser med liknande tema känns hämtade från arga unga människor och saker blir övertydliga i all välmening, tycker jag. Utgångspunkten för Fjäderkampen är ett kyrkomöte i en obestämd modern tid. Kyrktuppen har rostat sönder och den kvinnliga delen av församlingen drar fram det radikala förslaget att det skulle lika gärna duga med en kyrkhöna, istället för att beställa en ny kyrktupp. Temat fjädrar och kacklet i hönsgården följer med som en röd tråd i olika instanser. Man får följa karaktärernas yttre liv (det som syns och hörs) och även deras inre liv (det som döljs i tystnad i vanliga fall). Det sista använde vi i så kallade drömsekvenser. Jag gillade den idén skarpt. I allt så balanserades föreställningen mellan komedi och allvar. En till utmaning var ett par sångnummer.
Vi får se vad för slags dramatiska äventyr som väntar i framtiden.
English:
Originalmålningen i bakgrunden.
Original painting in the background.
On November 21st the very last performance of the play "The Feather Tussle" was on, finishing at Sagohuset in Lund. All previous shows were played in Kävlinge, at Lilla Kulturscenen (Little Culture Stage). It is an even measure relief as it is melancholy to say goodbye to a character in a play, and to have put so much time on evenings and weekend days to meet the audience. If you like me, have a family, some time have been put on theatre rather than on them.
En väldigt mysig teater i södra delen av Lund.
A very cosy small theatre in the southern part of Lund.
Välkomna in! / Welcome inside!
For the second time I have been a part of the Theater Oscar ensemble. This time a whole lot of the material was written by a couple from the cast and the director steered it up to a place where each and everyone got the space to form their character. It's a long process, longer than music-projects in a way, since the body is the instrument for portraying - the instrument of theatre and drama. Usually it has been the case that Spring is devoted to tossing ideas around and testing drama exercises from January to the end of the term before the Summer, somewhere in the end of May. In August the rehearsals set in.
Vy från läktaren. View from the audience.
Vy från scenen. / View from the stage.
A lot of things needs to be done at this time. Constant communication with the municipality, look out for suitable venues, planning a motif and getting the poster done, hold production meetings and so on. Once a script is chosen by the cast new challenges arise.
En fin syn. / A sight for sore eyes.
Jag var också garderobansvarig.
/ I was also in charge of the wardrobe.
Rehearsals are exciting! Within music an A-major is always an A-major. Within theatre the nuances are a bit different. A line might need to be tried out in numerous ways, voice and vocal pitch and intonation before it hits the mark with what you are going for. It takes quite a lot of yourself and an affimartion from the rest of the cast. During quite some time you carry the script with you as a sense of security. Will you remember your lines? But the fact of the matter is that once you drop the script and trust your intuition and the prompter. It's only then that things can get a bit magical. Then you can start figuring out positions and transpositions for real. It is visually important. No audience can stand actors just standing in one place delivering lines. You need momentum! Theater is fragile too, because in contrast to a soccer team usually there are no substitutes. If someone gets seriously sick during the performance period the entire show can be jeopardized.
Showtime!
"The Feather Tussle" is a play which feels contemporary. It deals with things like gender equality and the eternal dynamics between male-female. But in a curious way, more between the lines. Some plays with a similar approach feels like adapted from angry young people and things get a bit overexplicit in all its sincerity, I think. The starting-point for "The Feather Tussle" is a church board meeting in an undetermined modern era. The church weathercock has corroded and the female part of the congregation suggest the radical proposal that it would be equally as good to have a weatherhen, instead of ordering a new weathercock. The theme of feathers and the cackling from a fowlrun tags along as a line of argument in different authorities. You get to follow the characters outer life (what is seen and heard) and also their inner life (what is usually hidden in silence). For the last mentioned we used so called dream-sequences. I was rather fond of that idea. All in all the show was balanced between comedy and gravitas. Another challenge was a number of songs to be sung.
We'll see what dramatic adventures lies ahead in the future.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar