Firepath: Den konstnärliga integriteten. / The artistic integrity.

Hembygdsgårdens scen, Edsbyn. / The stage at the heritage centre, Edsbyn.

När det kommer till teater kan intrycket utifrån, de som inte sysslar med teater, ibland vara att skådespelare inte har några hämningar. Att aktörer kastar sig in i projekt hur som helst, som handlar om vad som helst. Och så kan nog det mycket väl vara, i vissa fall. Men vad dessa åskådare till människor, som drar alla teatermänniskor över en kam nog glömmer bort, är att personer som av olika anledningar dras till scenkonsten också är människor. Människor med egna känslor, tankevärldar och värderingar. Jo, så är det faktiskt.

"Hemmascenen" i Öjeparken, Edsbyn. En dag ska jag spela något där.

/ The "home-stage" in Öjeparken, Edsbyn. One day I will have a performance there.

Teater har många ansikten; familjevänlig, absurd, grotesk, politisk, religiös, musikalisk, pantomim, monolog, clowneri och många, många andra varianter. Ibland en kombination av flera. Alla estradörer är inte lika bekväma att bejaka en eller flera former av teater. Eller så kan det vara svårt, rent ut sagt obekvämt att bejaka något som inte går i linje med människors olika värderingar. Och sådant måste ju bemötas med respekt, även om det också kan ligga i konstens natur att utmana sig själv ibland för att bli bättre på det man gör.

Ett halvtroll (Tomteland). / A half-troll (Santaworld).

Men jag tror vi alla som håller på med teater har våra egna, vad ska vi kalla det, konstnärliga principer. Sådant som vi gärna inte bryter. Själv har jag en bakgrund inom barnteater. Cirka 6 år i Tomtens tjänst och vidare med barnmusikaler och ett par komedier. Då rätt ofta "i karaktär" bland besökare och publik. Det är ju fantasi och rätt oskyldigt egentligen. Mer och mer har jag nu istället hamnat i andra teatersammanhang där spelreglerna är lite annorlunda. Ribban höjs en aning. Jag gillar sådana utmaningar ibland.

Strax innan "En dejt med Strindberg" i Kävlinge. / Right before "A date with Strindberg" in Kävlinge.

Jag skulle däremot inte göra något som går emot mina värderingar eller principerna de är byggda på. Inte "sälja ut mig" fullständigt. Få skulle göra det med gott samvete tror jag (eller ifall de blev rikligt betalda, kanske? Nej, men inte ens då, väl?). T ex har jag svårt att tänka mig att teatermänniskor på vänsterkanten av den politiska skalan skulle medverka i en pjäs som aktivt skulle bidra till att Sverigedemokraterna fick mer röster. Eller att några från regnbågsfolket (HBTQ) som brinner för teater, skulle förlöjliga liberalism och åka på turné med en föreställning som vore en kärleksförklaring till Vladimir Putins Ryssland (eller varför inte Tjetjenien, för er som vet vad för omänskliga saker som har försiggått där). Bara som exempel och för att få ett perspektiv på ting. Ett annat exempel som inte bara är hypotetiskt är när en av mina favoritkonstnärer, Rodney Matthews, blev tillfrågad av ett band för att formge omslaget för deras nya skiva, någon gång på 1980-talet. Det var en dålig matchning, eftersom Rodney var kristen och bandet i fråga var rätt så militant anti-kristet. Där blev det ett klart "nej", av rätt uppenbara orsaker. Två personer som arbetar inom filmen med liknande funderingar och förbehåll är Faran Tahir (Honeyglue) och Neal McDonough (Captain America - The First Avenger).

Ca 20 minuter innan en föreställning av musikalen Shrek, Lunds Stadsteater.

/ About 20 minutes before a show with the Shrek musical, Lund City Theatre.

En allmän vedertagen praxis av dem som jag har samtalat med angående saker som kompromissar med skådespelares trygghet på scen, verkar vara att skådespelare har rätt att lägga in sitt veto, eller vad man ska säga. Om något känns skumt är det bra om man kan ha den dialogen, att kanske hitta lösningar som fungerar för både den enskilde skådespelaren men också för regissörens vision. Egentligen borde det inte vara något konstigt. Här är några saker som gör mig obekväm på scen.

Svärord.

Jag har svårt för svordomar själv. Inte så att jag är allergisk, de är bara ingen naturlig del av mitt
ordförråd. De låter inte naturliga av den anledningen. Jag har inga problem med att höra dem, de är överallt runt mig, tro mig. Jag tycker bara det är fult, kanske en smaksak? Mycket känns det som lite chockvärde att skriva in svordomar i föreställningar, det brukar vara rätt vanligt i det jag kallar "skrikteater" då folk är arga rätt som det är.. eller hela tiden. "Diskbänksrealism" är ett annat. Å andra sidan finns det vissa dramatiker som kan detta med att ympa in svordomar så att det "säger något". En att nämna då är Tenessee Williams, känd för "Katt på hett plåttak".

Antikristna sentiment.

Jag skulle hävda att det i Sverige är lite svårt att vara en troende kristen och samtidigt vara någon som sysslar med konst. I vissa fall handlar det om förlöjligande, nästan satt i system. Bara titta lite hur kristna porträtteras (särskilt i Sverige) inom kultur och konsten. De tas nästan aldrig på allvar eller respekteras för sina värderingar, motsatsen är däremot rätt vanlig och uppmuntras. Det finns ofta ett nedlåtande skimmer mellan kulturella människor, ett sorts samförstånd att tycka synd om dessa fåniga kristna. Intressant nog accepteras nästan exklusivt allt annat som inte berör kristen tro på något sätt. Det finns de som praktiserar häxeri (eller olika grenar av Wicca) eller annat som är aktiva inom konst på något sätt (t ex hip-hop stjärnan Azealia Banks). Ett annat intressant exempel kommer från vissångaren Loke Nyberg och hans sång "Aldrig mera rädd". Där listar han upp en mängd saker han ställer sig bakom, som en man med rättvisepatos som är inkluderande. Jag, med lätt konservativa värderingar skulle med Lokes mått mätt bli exkluderad från hans utopiska värld. Intressant.

Jag bor i världens mest "extrema land" när det gäller värderingar.

/ I live in the world's most "extreme country" when it comes to values.

Delar till svaret går nog att finna i Sverige som land och fenomen bland en mer världsvid skala. När jag läste religionssociologi i Lund handlade ett par tillfällen om Sverige och dess, vad min professor kallade för, icke-förhållande till religion. Den genomsnittliga svensken har ofta inte verktygen att hantera eller förhålla sig till religion annat än det som de har lärt från generationen före. Den generationen baserar sin världsbild på empiriska resultat och rationella antaganden. Därför uppstår det ofta en kognitiv dissonans när svensken möter människor från andra kulturer, där andra spelregler dikterar världsbilden. Det finns respekt kanske, enligt min professor, men inte förståelse. Tänk bara på VM i Ryssland senast. Ett par av mina bekanta fångade upp att vissa spelare som byttes in gjorde korstecken innan de äntrade planen. Och fann det märkligt.

Så, för att inte bli mer långrandig ska jag bara klargöra min position. Eftersom jag tar min tro på allvar skulle jag inte bli involverad i en pjäs som "Hand To God" eller något som aktivt hånar min världsbild. I samma andetag har jag inget emot diskussioner om tro, mytologi eller andra världsbilder. Så jag har inga problem med att vara en del i pjäser som "A Wolf In Snakeskin Shoes (som tar upp problem när religion missbrukas)", "The Testament of Mary", "Gilgamesh" eller något annat obskyrt. Jag tycker det är intressant med interaktion mellan olika karaktärer, vare sig det rör sig om antika gudar, bönder eller robotar.

"En Midsommarnattsdröm", Folkets Hus, Landskrona.

/ "A Midsummer Night's Dream", Comunity Centre, Landskrona.

Det är inte så svårt tror jag. Respektera andra, respektera dig själv och omfamna konsten.

English:

Coming soon...

Höstskrämmare, Landskrona. / Autumn-scarer, Landskrona.

When it comes to theatre the impression from the outside, from those who are not involved in theatre, can sometimes be that actors have no inhibitions. That actors throw themselves into project no matter what, dealing with anything. And that may very well be the case, in some cases. But what spectators fail to understand, those who just lump all together, is that people who are searching out stage art for many reasons are people too. People with their own sets of emotions, world views and values. Yes, that is actually the case.

"Fjäderkampen", på Teater Sagohuset, Lund.

/ "The Feather Tussle", at Theater Sagohuset, Lund.

Theatre has many faces; family-friendly, absurd, grotesque, political, religious, musical, pantomime, monologue, clown and many, many other variants. Sometimes a combination of many. All actors are not comfortable to consent to one or several forms of theatre. Or it might be hard, or right out uncomfortable to be a part of something not in line with different people's values. And such things need to be respected, even though it might be in the nature of theatre to challenge yourself in order to become better in what you do.

Hjälper Tomten i Lund. / Helping Father Christmas in Lund.

But I believe that we who dabble in theatre have our own, what to call it, artistic principles. Things we are quite unwilling to break. Myself, I have my background in children's theatre. About 6 years in the service of Father Christmas and onward with children's musicals and a couple of comedies. And then pretty often "in character" among visitors and audience. It's all fantasy and rather harmless really. More now and of late I have found myself in other contexts where the rules of the game are a bit different. Raising the bar. I like those kinds of challenges sometimes.

Lite posering efter pjäsen "Den långa resan". Landskrona Exercishall.

/Striking a pose after the play "The Long Journey". Landskrona Exercise Hall.

On the contrary I would not do something that goes against my values or the principles on which they are built on. Not to be a total "sell out". Few would do that with a clear conciense anyways, I imagine (or unless they would be paid ridicolusly ammounts of money? No, not even then, right?). For instance, I would feel it would be hard pressed to imagine people within theatre on the left wing on the political scale, to participate in a play that would actively contribute to get more votes for the Swedish Democratic Party in Sweden. Or that some from the Rainbow People (LGBT) that is on fire for theatre, would ridicule liberalism and go on tour with a show which in itself would be a declaration of love for Vladimir Putin's Russia (or why not Tjetjnia, for those of you what kind of un-human things are going on there). Just to get some perspective on things. Another example, that is not just hypothetical is when one of my favourite artists, Rodney Matthews, was approached by a band to make their album cover, some time in the 1980's. It was a poor match, since Rodney was a Christian and the band in question was militantly anti-Christian. It was a clear "no" in that case, for obvious reasons. Two actors witin film who has similar thoughts and reservations are Faran Tahir (from Honeyglue) and Neal McDonough (from Captain America - The First Avenger).