In i mörkret. / Into the darkness.

Vi är komplexa varelser, vi människor. De som lever i självutnämnt mörker drabbas förr eller senare av moln med en klar linje av ljus och de som tar ställning för det ljusa livet får ibland se sig själva på en plats där solen sakta går i moln på obestämd tid. För mig är både ljuset och mörkret högst påtagligt just nu av olika skäl. Underligt nog fungerar den ojämna dragkampen också som bränslet till kreativiteten. Det groteska och smärtsamma uppvaknanden får snällt samsas med ljusa tankar och den lite barnsliga glädjen när man får se en regnbåge efter regnet. Ibland räcker orden inte till. De gör de bara inte. Vi som har det kreativa utflödet i teater, musik, poesi, skrivande, måleriet eller dans har kanske ett litet övertag där. Vare sig det är ett jobb eller på hobbynivå kan vi nog bearbeta ljus och mörker på ett annat sätt än de som "saknar" eller inte strävar efter uttrycksformer som hör konstarterna till.

Kan man sätta en stämpel på sig själv bara för att andra människor ska ha något att kunna referera till? Jag skulle i så fall utnämna mig till en ljusets krigare, jag vill kämpa mot mörka krafter som förstör människor, samhällen och ibland hela länder. Min röst faller på Ringens brödraskap istället för Sauron i Sagan Om Ringen, även om jag vet hur den historien slutar. Det är inte så att jag sitter och hoppas att allt ska gå åt skogen för Frodo. Varje liten seger för ljus skapar en liten må-bra känsla. Ett annat ljus i världen tycker jag att den kristna kyrkan är. Människor som representerar kyrkan har väl inte alltid varit goda representanter (lika lite som svenskarna för Sverige i Polen 1617-1629) men ofta, speciellt på senare tid, har många gjort upp med gammal skåpmat och verkligen velat förmedla vad kyrkan ska stå för. Hjälp åt de som behöver, materiellt, själsligt eller bara mellanmänskligt. Det ger mig en varm känsla också.

Ett försök att hitta ett alternativt Malmö. / A try to find an alternative Malmö.

Med tanke på den kyrkliga kopplingen kan det kännas konstigt att jag medvetet kliver in i det psuedomörker som genren skräck är. Det har under en längre tid funnits med som en bearbetnings-process. Just genren skräck erbjuder många möjligheter att processa teman som oftast annars är svårfångade. Speciellt Gamla Testamentet erbjuder ganska mörk läsning ibland med:

Sakarja 11:17: "Ve över den ovärdige herden som överger sin hjord. Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga. Må hans arm helt förtvina och hans öga helt förmörkas."

Det är en av Bibelns styrkor tycker jag, att den inte väjer för teman eller förskönar livet till den grad att ingen längre kan relatera till berättelserna i boken.

Som sagt, ibland räcker inte de talade orden till. Under en period av ca tre år så har rätt stora omvälvningar skett i min absoluta närhet, vilket har fått mig att ifrågasätta en del saker om mig själv och andra. Jag har känt att jag har haft svårt att hantera dem. Men idé efter idé kom fram i form av skräckteman - när jag började agera efter dem i skrift har det sakta blivit som en form av mental åderlåtning. Så jag tror att det här är rätt väg just nu. En av historierna är faktiskt i stort klar och väntar på att sändas in till förlag. Bilderna här är utkast på liknande bilder som jag har tänk inkludera till den första berättelsen. Den heter "Undersköna Skrin" och kanske platsar i kategorin nutidsfantasy. Vi får se om den håller publicering, jag tänker att bilder till texten (max 4) kan förhöja upplevelsen. Lite operfekt och snett.

Jag var en klippa och ett berg
Jag var en orubblig staty
Utan nyanser eller färg
Jag var av pansar och av bly

Jag var solid, jag var kompakt
Utan sprickor eller hål
Där var min styrka och min makt
Den sköljd av ensamhet och stål

Hade aldrig känt nån hunger
Hade aldrig känt nån törst
Stod oberörd när världen lever om och larmar

Men sen du kom, börjar det om
Finns ingenting att låtsas om
Som av ett slag, så faller jag, i dina armar

Ge mig din tro, ge mig ditt hopp
Men mer än nånting, ge mig dig
Ge mig ditt blod, ge mig din kropp
Vänd ditt ansikte mot mig

(Ur Loke Nybergs "Blasfemi")

English:


We are complex beings, us humans. Those who live in a self-proclaimed darkness will sooner or later be befallen by clouds with silver-lining and those who make a stand for the light may sometimes find themselves in a place where the sun is slowly entering behind clouds on undetermined time. For me both light and darkness is very much palable at the moment for different reasons. Strangely enough this uneven tug-of-war also functions as fuel for creativity. The grotesque and painful awakenings will have to co-exist with bright thoughts and the slightly childlish sensation of seeing a rainbow after the rain. Sometimes words are not enough. They simply aren't enough. We who have the creative outlet within theatre, music, poetry, writing, painting or dancing perhaps have an advantage there. Whether it's a job or on the hobby-level we might be able to work through light and darkness in a different way than those who "lack" or don't strive after forms of expressions that belongs to the arts.

Can you label yourself just out of convenience so that others can have some reference point to relate to? I would in that case label myself as a warrior of light, I want to fight the dark powers that destroy people, communities and sometimes entire countries. My vote falls on the Fellowship of the ring instead of Sauron in Lord of the rings, even though I know how the story ends. I'm not sitting hoping that things will go south for Frodo. Every small victory creates a feel-good moment. Another light in the world I view the Christian church. People who represent the church through time have not always been good representatives (as little as the Swedes did for Sweden in Poland 1617-1629), but often, especially recently, many have cleaned out their skeletons from the closet and really tried to convey what the church should stand for. Help to those in need, spiritually or just interpersonal. It gives me a warm feeling too.

Behöver mer bläck. / Needs more ink.

Considering the church-connection it may feel odd that I consciously enter into the psuedo-darkness that the genre horror is. It has been with me for quite some time now, as a process. The genre horror offers lots of possibilities to process themes that more often than not are elusive. Especially the Old Testament offers kind of a dark read sometimes:

Zacharaiah 11:17: Woe to the worthless sheperd who deserts his flock. May the sword strike his arm and his right eye! May his arm be completely withered, his right eye completely blinded!

That is one of the Bible's strenghts I think, that it doesn't shy away from themes or suger-coats life to the degree that no one longer can relate to the stories in the book.

As I said, some times words are not enough. During a period of three years rather big upheavals have occured in my absolute vicinity (figuratively speaking), which have had me re-evaluate a great many things about myself and others. I have also felt I have had trouble dealing with it. But idea after idea emerged in the form of horror-themes - when I begun acting on them in writing it has slowly become a form of mental depletion. So I think this is the right path for now. One of the stories is actually finished and awaits me sending it to publishers. The images here are some early drafts of images I have thought about including to my first story. It is called "Beautious casket" and perhaps is fit to include in the category urban fantasy. We'll see if it is good enough for publishing, I thought about images (maximum of four) can enheighten the reading-experience. A bit unperfected and crooked.

                                                                         I was a cliff and a rock

an unshakable statue,

with no shades of colour,

made of armour and of led.

I was solid, I was compact,

with no cracks or holes.

therein lied my strength and power

it washed by solitude and steel.

Had never felt hunger

Had never felt thirst

Stood untouched while the world crumbled.

But since you came, it all began.

No more pretend games.

As by a blow, I'm falling down into your arms.

Give me your faith, give me your hope.

But more than that, give me you.

Give me your blod, give me your body,

Turn your face towards me.

(From Loke Nyberg's "Blasphemy")