Smaka på text. / Taste some text (urban fantasy)

Nu har jag försökt på alla sätt möjliga. Men det gick inte att klistra in ett PDF dokument på den här bloggen (hur gör andra, eller har inte just den här bloggsidan en funktion för att stoppa in PDF helt enkelt?). Jag har lyckats bli klar med en mycket kort berättelse som handlar om en till synes vanlig kväll i Malmö. Nu ska jag testa den bland läsande och skrivande människor.

Först tänkte jag bara dela den rätt av i en PDF. När inte det fungerade blev jag lite sur, men nu tänker jag att det är bättre att ge bara ett smakprov på den. Det kan ju vara så att en berättelse delar in människor i olika läger; de som bara vill ha mer och köper det som berättas och de som inte klarar av att läsa mer för att de tycker att det är så dåligt. För att skona bägge fraktioner är det således bättre med ett kortare stycke. Nu ska jag se ifall den platsar till något förlag, ska bli kul att se ifall den "håller".

Här är några rader ur "Undersköna lilla skrin".

___________________________

 Då såg hon det. Hade hon inte gett föremålet en andra blick hade hon säkert avfärdat det som en del av en sten, vegetation eller något annat som snön dolde. Precis inom ljusets räckhåll en bit ifrån ”Ormet” låg en rektangulär form. Hon gick fram och hukade sig, borstade bort snön från det innan hon höll det in i ljuset. Det var ett skrin. Ett tungt mörkbrunt skrin i trä, med grova metallbeslag på kanterna. Metallen var lätt bearbetad och bucklorna hade uppstått med vilje. Låset hade en underlig form och den nyckel som skulle öppna den behövde vara mycket speciell. Nyckelhålet hade nämligen inte ett vanligt hål, det var utskuret för inte mindre än 5 pinnar, alla i olika tjocklek. Hon vände och vred på det. Vid en närmare titt fanns det vad som såg ut att vara runor längs med lockets långsida. Ingen stor text men i alla fall. Märkligt. Nej, inte märkligt. Mer bisarrt än märkligt. Det rasslade lite när hon skakade skrinet, ungefär som om någon hade låst in pastaskruvar i det. Ljudet hade ett jämnt flöde som påminde om något litet – i en stor mängd, som kasade och hasade när hon vände det i olika vinklar. Nyfikenheten visste inga gränser, frustrationen steg eftersom hon visste att hon inte skulle kunna öppna det. Hon såg sig om men fann ingen inom synhåll som kunde ha tappat den. Var den kanske placerad avsiktligt? Det kanske var ett skämt. Någonstans fanns det en dold kamera och inom kort kanske ”något” skulle hända, som sedan lades upp för allmän beskådan på youtube eller någon annan digital plattform. Sociala medier var en tillflykt för asätare.

Nora tog skrinet under armen och gick tveksamt ett par steg från fyndplatsen. Hon borde nog göra det rätta, att lämna in det till polisen. Någon saknade säkert det redan. Men vem? Det såg väldigt gammalt ut. Som om det hörde hemma på ett museum. Inte stöldgods väl? Skulle hon bli misstänkt i så fall? Nu hade hon ju smetat ut fingeravtryck på hela ytan, så vad skulle de tro? Hon som annars aldrig hade snattat ens. En riktigt reko medborgare med andra ord.

Hon borde gå hem nu. Det var kallt, snöandet tilltog och hon ville inte gärna var en måltavla för potentiella ljusskygga personer med ont i tankarna. Inte för att hon trodde det var någon fara, fast man skulle aldrig säga aldrig. Malmö kunde vara en våldsam stad ifall man hamnade på fel plats på fel tid. Den tiden kunde mycket gärna var här och nu. En kall våg spred sig från hennes bakhuvud och ända ner till tårna. Plötsligt ville hon hem. Den obeskrivliga känslan av att med ens veta att hon hade varit ute alldeles för länge, ensam på kvällen, i en miljö som på ett sätt uppmuntrade människor att bli potentiella förövare och offer, slog till som en kalldusch.

Nästa övergångsställe var i korsningen mellan Malmöhusvägen och Västergatan, men då det inte var någon trafik att tala om kanske det gick att smita över gatan tidigare. Nora gick över det snöklädda området som låg emellan, och utanför gångvägarna, hon behövde verkligen pulsa – här hade ingen varken skottat eller plogat. Men det blev ändå som en genväg. En ny skulptur närmade sig henne med varje steg hon tog; Ernst Billgrens ”Diana”. Den var märklig men hon gillade att det var rörelse i den. Råddjur på språng och en pelare av olika djur som huvudelement. Nu var det mesta snötäckt men i vanliga fall kunde man se alla rådjur och till och med ett litet koger. Det mesta doldes nu av ett prydligt täcke snö som följde skulpturens form villigt. Upplyst inifrån bröt den normen lite, då de flesta skulpturer hade spotlights riktade mot sig.

I ögonvrån... om Nora inte visste bättre... det kom rök ifrån toppen av skulpturen. Rök, nej, det var ett regelbundet avbrott. Någon som andades. Två ögon som glimmade. En stor utbuktning hade vuxit ut på skulpturen, någon... eller något, rörde sig ovanpå. Varför såg hon inget förut? Hon stannade i sina steg och ångrade sig genast. Gå! Gå! Bara gå, Nora! Men hon kunde inte. Vad i hela...


___________________________

English:

*The novel is yet to be translated*