Kriget är slut, sista föreställningen. / The war is over, the last show.

"Föreställningen är inte lång. Ni hinner hem i god tid innan era föräldrar är hemma..."

"The show is not long. You will be home in good time before your parents are home..."

Så var det till slut över, föreställningen "Den långa resan". Den 2 juni 2018 spelade vi den sista föreställningen, som fjädern i hatten var det nästintill fullbokat, runt 95 bokade, men det kom en och annan eftersläntrare med. Det är alltid speciellt att ta på sig scenkläderna för sista gången. Det är en process att lämna en roll och repliker. Det är alltid så. Ofta blir det en period av tomhet en tid efter det sista.

I mitt fall blev det till att säga farväl till Abu Alaa, en egoistisk, gubbsjuk, ond människohandlare. Det är en karaktär som är minst sagt rätt långt ifrån mig själv. Ibland funderade jag på ifall jag skulle fixa det på det sätt som Öresundsteatern ville att Abu skulle vara. Men jag fick arbeta lite, söka runt i känslolivet - skapa en målbild också. Vad är det som driver denne Abu? Känslor från ett par konflikter, både rätt nyligen och även saker från det förflutna, visade sig ha bra brännkraft för att ge Abu rätt blandning av frustration, ilska och besvikelse. Han är en man som gärna sparkar neråt och fjäskar uppåt. Här är ett axplock av omdömen som jag fått av besökare i publiken, som är ett kvitto på att jag lyckades på något sätt:

"Din skurk. Du är obehaglig. Jag vill inte träffa dig ensam. Törs jag hälsa på dig? Så hemsk du är mot barnen."

Jag har lärt mig mycket tycker jag. Lite tekniker som jag inte hade en susning om tidigare. Men också från att se på alla andra fantastiska människor i ensemblen. Den viljan, den glöden, den talangen. Speciellt kul var det att se alla ungdomar och elever från Kulturskolan. Det finns personer där som, om de fortsätter med teater, kommer att gå långt.

Efteråt hade det dukats upp med samkväm. Filtar hade lagts ut på golvet i exercishallen. Människor från länder i Mellanöstern hade gjort enormt mycket, och fantastiskt god mat! Helt galet god mat! Det var Baba Ganoush, sallader, piroger, hummus och annat smaskigt. Kolsyrat vatten och olika typer av läsk skickades runt bland filtarna. Härligt god stämning med andra ord. Kanske lite för sent var det dags för öppen scen. Människor började gå för att åka hem, nämligen. Kanske det hade varit bättre att starta med den, sedan äta mat? Vem som helst fick dela något. En dans, en dikt, sång eller liknande.

Kul med underhållning från människor av ensemblen, för ensemblen. Jag hade också planerat en sång. Jag hade ställt gitarren längst in bakom scenen i ett hörn. Men det verkade som att det skulle kanske anmälas i förväg, ifall man ville dela något. Så när alla som eventuellt hade sagt till om det var klara kom en snabb uppmaning att återgå till maten. Jag hann inte riktigt med, inte heller kändes det som det var läge att säga STOPP. Horden av människor var redan på väg ut. Jag spar sången till en annan gång, kanske ett annat sammanhang.

Hur är abstinensen då, så här efteråt? Det går bra. Vissa dagar känner jag att jag skulle kunna dra på mig manteln och gå lös på folk verbalt på scenen igen. Träffa alla från ensemblen när vi gör oss i ordning samt vara med på det galet varma uppvärmningarna som Anders Kungsman stod för (bollywood + discodans!). Nu kommer det här att bli till fina teaterminnen och förhoppningsvis talas om av de som kom och såg föreställningen. Det var sannerligen en spännande fantasysaga om krig och flykt.




English:

So the show was over, the theatre play "The long journey". On July 2nd 2018 we played the very last show, and the icing on the cake was that it was nearly fully booked slot, around 95 people, but a few laggards came behind too. It is always special to put on your stage-wear for the last time. It's a process to leave behind a role and lines. It always is. Often there is a period of emptiness a while after the last show.

In my case that meant saying goodbye to Abu Alaa, a selfish, lecherous, evil slave trader. It's a character which is far away from myself, to say the least. Sometimes I wondered whether I would be able to bring forth what was needed in the way Öresundsteatern envisioned Abu to be. But I needed to work a bit, do some emotion evaluation - create a statement of purpose. What drives this Abu? Emotions from a couple of nasty conflicts, both fairly recently and also digging up things from the past, proved to have great fueling power to give Abu the right mixture of frustration, anger and disappointment. He is a man that gladly kick down in the pecking order and suck up to the power above. Here are some personal opinions from people in the audience that sort of proves that I was able to pull it off: 

"You villain. You are unpeleasant. I don't want to meet you by myself. Do I dare to greet you? You were so horrible to the children."

I have learned a lot I imagine. Some techniques that I didn't even knew existed. But also by watching all those other amazing people from the cast. The will, the fire, the talent. It was especially fun to watch the youth and the students from the Cultural School. There are some among them which, if they continue with theatre, will go a long way.

Afterwards it was time for food fellowship. There were blankets on the floor in the Execise Hall. People from countries in the Middle East had made insanely ammounts of food, and it was fantastic! Totally crazy good food! There was Baba Ganoush, sallads, pasties, hummus and other things tasty. Carbonated water and fizzy drinks were also passed around between the blankets. Jolly good time. Perhaps a bit late they announced for open stage, open mic night. People were already on their way home by that time. Perhaps it would have been better to start with that and then munch on food? Anyone could share something. A dance, a poem a song or the likes.

Fun with entertainment from people from the cast. I had also planned to perform a song. I had put my guitar way back in the corner behind the stage. But it seemed as if you perhaps should have told someone in beforehand. Because when everyone who had shared something was finished there was a quick call for people to get back to the food. I was caught a bit off guard, neither did it feel like as it was a time to yell STOP. The hoard of people were already on their way out. I will save the song for another time, another context.

And how is the withdrawal, now afterwards? It is fine. Some days I feel I could put my cloak back on and verbally abuse people on stage again. Meet up with fellow cast-members and getting ready before shows, as well as doing the crazy warm warm-up excercises signed by Anders Kungsman (bollywood + disco dance!). Now this will be a source for great theatre memories and hopefully people who saw it will talk about it for quite some time. It truly was an exciting fantasy story about war and escape.