Ljusglimtar i vardagens grå tunnel.
/ Glimpses of light in the grey tunnel of everyday life.
__________
"Gårdagen är glömd,
oskulden för evigt gömd.
Den nya tiden ställer nya krav.
Vad en gång var är icket mer,
framledes ska det som sker
kräva mer än det som fordom gavs.
Inga stigar leder till den ungdom som
ej längre är.
Hädanefter väntar endast pliktens hårda
sfär." (Raubtier; "Förvildad")
__________
Passande nog är texten till den här sången rätt dramatisk i sig själv. Kanske lite överdramatisk, även dock jag tycker att det finns sandkorn av sanning i den. Inlägget ska handla om teater. Vad då teater är kan det finnas många olika svar på. Den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga beskrev människan som en varelse som har ett inbyggt behov av leken i sin skrift "Homo Ludens (den lekande människan)". Det visar sig såklart hos barnen tydligast. Men om du tänker efter så "leker" även du, när du återberättar (inte så sällan med en smått förställd röst som inte är din normala talröst) en händelse på jobbet eller vad någon närstående vän eller släkting sade vid ett speciellt tillfälle. Illusion. En tanke om en händelse eller skeende som den som lyssnar ska ta in genom din röst, din hållning, kroppsspråk och uttryck.
Så teater är lek, illusion, rollspel - allt på samma gång. Att verkligen gå in för det för att förevisa något för andra, är inte varje människas högsta dröm. Inte ens i närheten. Men vi socialiseras till att lägga bort den lekande sidan hos oss själva och jag tror det kan vara en förlust för oss personligen, men också för samhället. Jag har sett det om och om igen i olika teatersammanhang, hur människor utan "erfarenhet" av teater faktiskt blommar ut när de får testa lite. Kanske de återkopplar sin kontakt med sin lekfulla sida som de pausat i alla dessa år? Teater är viktigt för att det lär oss något om samspel, behovet av att se varandra och för att det helt enkelt är livsbejakande och roligt! Till skillnad från poeten eller konstnären, som lätt kan skapa sina saker ensamma i en bohemisk källare eller vindsvåning, så är man inom teatern ytterst beroende av varandra. Att få det itutat från tidig ålder skulle kanske hålla flera människor från brottets bana?
Ibland kan vardagen te sig rätt trist och snudd på ekorren i sitt ekorrhjul, som bara springer runt varv efter varv efter varv... Då kan teatern vara ett färgstarkt vattenhål för en del människor, för att komma bort från "pliktens hårda sfär" till och från.
Min teaterhistoria börjar nog ett år innan jag skulle börja i första klass. Det hette "lekis" då, en sorts förskoleverksamhet skulle jag tro, och jag minns ännu klart att vi skulle träna på att spela upp "Rödluvan och vargen" för publik. Jag var supertaggad som vargen. Minns också att jag hade svårt att få av mig min scenkostym så jag blev sen till applådtacket (!). Sedan under skolåren försökte jag nog hoppa på alla möjliga skolproduktioner (julspel, sketcher osv). Intressant nog gjorde jag detta trots att jag privat inte är väldigt centrumsökande (man ska vara försiktig att slänga med termer som extro- och introvert hit och dit och tro att det definierar en människa), med en släng av stamning dessutom.
Edsbyn i Hälsingland på 1990-talet var lite av en öken om man hade intresse av teater. Jag vet inte om det är bättre eller sämre nu. Jag sökte lite här och där, stannade kvar på onsdagar efter skolan i Bollnäs på gymnasiet för frivilligt drama. En gång trodde jag att jag hade kammat hem storvinsten då jag snubblade över en förening, Voxnadalens Teaterförening. Men det visade sig vara en samling pensionärer som gillade att titta på teater. Inget annat. Jag och min lillebror såg mycket film under den tiden. Väldigt mycket film. Vi fastnade bland annat för en japansk animeserie, Silver Fang, som var dubbad till svenska. I en liten by är det lätt att drömma sig bort. Jag fick en längtan att göra samma sak, göra röster till tecknad film på svenska. Ja, det gick så långt att jag faktiskt kontaktade en av skådespelarna, Gunnar Ernblad (en levande legend inom området), för att få tips. Han var väldigt tillmötesgående och sände faktiskt ett dubbningsmanus för Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag fortfarande har i min ägo. Men allt detta gjordes ju i Stockholm, 47 mil från lilla Edsbyn. Så jag lät det till slut bero (fast 2012 fick jag chansen att läsa in en musiksaga, så jag nådde på ett sätt, ända fram.).
Precis som måleriet har teaterlivet, den lekande illusionen, attraherat mig och liksom sökt upp mig lika mycket som jag har sökt det. Det stod klart att jag skulle inte kunna komma någonvart i Edsbyn ifall jag ville göra något sådant. Så kom det en möjlighet under vintern 2000. Tomten behövde hjälp och efter att ha klarat inträdesprovet så hjälpte jag Tomten i ca 6 år till. Det var nog en av mina bästa och samtidigt mer lärorika perioder i livet, rent teatermässigt. Efter en del flyttlass till olika orter så har jag hållit den här delen mer eller mindre aktiv. När jag som gift sedan hamnade i Skåne har möjligheterna vuxit anmärkningsvärt. I olika grupper har jag varit aktiv sedan 2006. Det som är kul med teater är att man aldrig blir färdig. Just nu så är det amatörteater som gäller för mig, en härlig bas är den nya Kulturskolan i Landskrona. Fräscha, och spännande lokaler med fantastiska möjligheter. Livet med teater går vidare nu. Ett större projekt är nu igång med Öresundsteatern. Där får lilla jag vara med på ett hörn med, och det känns ju väldigt kul. Ibland undrar jag ifall jag skulle lägga läraryrket på hyllan och kanske söka till någon scenisk utbildning istället. Men det är bara en undran, än så länge...
Så, varför teater? För att det behövs.
English:
"Yesterday's gone,
innocence forever hidden.
The new age has different demands.
What once was in nevermore,
henceforth what is to be
will demand more than in the past.
No paths lead to the youth that is nevermore.
From now on only cold duty awaits. (Raubtier; "Förvildad / Undomesticated")
Fittingly enough the text for that song is rather dramatic in itself. Perhaps a bit overly dramatic, although I can agree to a point that there is a grain of truth in it. This entry is about theatre. What theatre then is might hold many different answers. The Dutch cultural-historian Johan Huizinga described humans as a beings with a need for play built into them in his writings called "Homo Ludens" (the playing human)". It is shown most clearly among children of course. But if you think hard also you "play", when you are re-telling (not so unusual using a garbled voice which is not your usual speaking voice) an event at work or what some close friend or relative said at a specific occasion. Illusion. A thought about an event or a happening that your listener is to take in through your voice, posture, body-languag and expression.
So theatre is play, illusion, role-playing - all at once. To truly step into a place to show something up for others, is not every person's highest dream. Not even close. But we are socialised into putting away the playful side in ourselves and I believe that in itself is a loss to us personally, but also to soceity. I have seen it time and time again within theatre communities or groups, how people with no previous "experience" of theatre actually start to blossom once they get to try it. Perhaps they are re-connecting to their playful side which they have put on hold for so many years? Theatre and drama is important because it teaches us something about interaction, the need to see each other and simply that it is life-promoting and fun! That is opposed to the poet or the artist, they can create their works with ease in their solitude in a bohemian cellar or loft, whereas within theatre you are utterly dependant on each other. To have that instilled from an early age would perhaps lead people away from choosing a life of crime?
Sometimes everyday life might seem dull and almost like being a squirrel in a hamster-wheel, that just keeps running lap after lap after lap... Then theatre can be a colourful water-hole for some people, to get away from "the cold duty" to and from.
My theatre-history begins one year before entering first grade. It was called "play-day" then, a sort of kindergarten I would assume, and I still vividly recall we were supposed to perform "Little Red Riding Hood" in front of an audience. I was super-psyched as playing the wolf. I also remember having a hard time getting out of my costume, so I almost missed out on the finale applause. Then afterwards, during school-years I tried to jump at different kinds of school productions or skits. Interestingly enough I did all of this despite not being a very look-at-me kind of guy in private (you should always be careful dropping around classifications such as intro- or extrovert at people and believing that to defining people), with a hint of stuttering at that too.
Edsbyn in Hälsingland (Helsingia) in the 1990's was somewhat of a desert if you were interested in theatre. I don't know if it has changed for the better now or not. I searched high and low, stayed after class on Wednesdays for optional drama at the high school in Bollnäs. Once I thought I had hit the jackpot when I stumbled over a soceity, The Theatre Soceity of Voxnadalen. It turned out to be a bunch of senior citiziens who enjoyed watching theatre. Nothing else. Me and my younger brother watched a lot of film during that time. Very much film. Among others, we kind of liked a Japanese series, Silver Fang (Nagareboshi Gin), which was voice-over dubbed to Swedish. In a small village it is easy to dream away. A longing to do just that, doing voice over work, got a hold. So much so that I even contacted one of the actors, Gunnar Ernblad (a living legend withing voice-acting), to get some tips. He was a man of kind comission and actually sent a voice over script he had translated for Teenage Mutant Ninja Turtles, that I still have in my possession to this day. All of this voice acting was done in Stockholm, 47 Swedish miles from Edsbyn. So I let it slide (although in 2012 I got the chance to do voice-over work for a children's CD, so in a way I reached all the way.).
Just as with painting the theatre life, the playful illusion, has attracted me and sort of looked me up just as much as I have searched for it. It became quite clear that I would not have a chance to get anywhere in Edsbyn if I wanted to do something with theatre. And so an opportunity came during the Winter of 2000. Father Christmas needed help and after passing the requirements I helped Father Christmas for additional 6 years. It was among the best and at the same time educational experiences of my life, not least theatre-wise. After a couple of moving trucks to different places I have kept this part of my life rather active. When I as a married man ended up in Scania the possibilites have grown tremendously. I have been active within different groups since 2006. What is fun about theatre is that you truly never become finished. Right now amateur-theatre is my game, a great base for that is the new cultural school in Landskrona. Fresh and exciting premises with great opportunities. Life goes on with theatre. A bigger project is in full swing with Öresundsteatern. And here little me can be a part in the big whole, and that is truly a great thing. Sometimes I wonder if I should put the teaching profession on hold and perhaps try a scenic education. But that is left as a wondering feeling as of now...
So, why theatre? Because it is needed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar