Som jag nämnde tidigare så fick jag en förfrågan för en tid sedan om en speciell tavla. Ett beställningsjobb, med andra ord. Med beställningen kom tydliga riktlinjer, så jag har bollat idéer fram och tillbaka sedan i februari i år. Det första som jag gjorde var några testskisser. Efter godkännande var det sedan bara till att sätta igång. Utmaningen den här gången var anatomi, toner och själva storleken på tavlan.
Damen ville ha något som liknade 1A (fast med bättre proportioner).
The lady wanted something similar to 1A (but with better porportions).
Detta är verkligen min avstressningstid. / This is truly my stress-down time.
En början. / A beginning.
Ibland hamnar jag i någon konstig fas då jag tänker; "Åh nej, det här kommer jag aldrig klara av!". Lite som en kreativ ångestprocess. Men i det "lidandet" uppstår kanske en skärpa som gör att man faktiskt klarar av det man ska göra? Det är lösa tankar, men visst är det en komplex resa att göra en tavla. Det blir också mer påtagligt när tavlan är större. Det behövs mer planering och mod att smeta upp färgen på en duk.
Vaga tankar i färgens form. / Vague thoughts in the shape of colours.
Det här med tavlor är en lustig företeelse. Medan man håller på så är det en process, från tom duk fram till att låta den stå och torka en sista gång. Kanske man kan säga att det är som en 'vän' som man träffar lite då och då? Jag hör att det låter lite skumt.
Samtidigt är det ju så. Varje gång så utvecklas bilden. Precis som möten människor emellan.
Grunden tar sig. / The basics are coming around.
En sak som jag upptäckte var att händerna inte var helt lika. Skulle jag ha försökt göra dom helt likriktade? Kanske jag borde ha konsulterat beställaren? Men ju mer jag funderade på det fann jag någon sorts samklang mellan den tanken och hur temat var bakom tavlan.
'Var frikostiga och dela med dig...' var ledordet och idén bakom. Min tanke som växte allt starkare var att händerna tillhör OLIKA människor. För att frikostighet ska kunna knoppas av så att folk delar med sig av det de har, krävs mötet mellan människor. Jag upplevde det mycket tydligt.
Bara något lager kvar...tänkte jag.
/ Just a few layers left...so I thought.
Religionsfilosofen Martin Buber refererade till livet som att allt verkligt liv är möte. I mötet med människor i verkligheten (tyvärr, sociala medier, ni håller inte måttet) kommer alla förutsättningar fram för att interagera och vidare utveckla något som håller även efter första mötet.
Någon gång i mars hände något med tavlan. Jag hade åkt in till Malmö, några timmar senare får jag ett samtal från ni fru. Barnen hade hittat hinken med vatten och några penslar jag hade ställt undan tillfälligt. Och de fanns vid platsen som jag hade ställt undan tavlan...också tillfälligt.
Förbättring eller försämring?
/ Improvment or retrograde?
Använd det brustna. / Use the broken.
Tavlan fick sig en liten omgång. Färgat vatten hade runnit ner och skapat mängder av upplösta fläckar. Den såg nu ut en del som modern konst. På ett dåligt sätt. Jag petade inte på tavlan på några veckor.
Men så gick det upp för mig att det var precis detta som tavlan behövde. Och på ett sätt slår det följe med temat om att dela med sig. Att dela med sig handlar inte om det perfekta, den finputsade ytan. Utan att i den mänskliga skörheten vara äkta, visa på viljan att vara frikostig bland alla de "fläckar" vi bär med oss. Så jag använde det operfekta som bakgrund men "lagade" på några platser där jag tyckte det behövdes.
Så, dela med dig till din omgivning, precis som du är med det som du har.
English:
As I have mentioned earlier I got a request to do something artistic a while ago. A commissioned work, you could say. With the 'order' came specific instructions, which I thought was good. I have been juggling ideas back and forth since February. After my test-sketches got approved it was time to get down to business. Challenges this time proved to be anatomy, tones and the sheer size of the canvas.
Ljuseffekt i gult förhöjs med vitt i lagom mängd.
/ Light effects are enhanced by white in sufficient use.
Det slitna kommer fram bakom. Härligt. / The tarnished look comes out in the background. Lovely.
Ljuset ute fick allt att se lite blekt. / The light outside gave it all a pale look.
Sometimes I come into this phase where I think: "Oh no, I will never pull this off!" Sort of like a strange 'anguish process'. But in that 'suffering' you might develop a kind of sharpness that enables you to manage it? Those are special thoughts but surely it is a special process to paint? It is also evident when the canvas is bigger. It takes a whole lot of planning and courage to smear colour to a canvas.
Personligen hade detta räckt, tycker jag. / Personally I think this would have been enough.
This with paintings is a peculiar thing. While you are doing it it's a process, from empty canvas to the final time for it to be left to dry. Perhaps you can call it a "friend" that you are visiting from time to time? I can tell it sounds weird.
At the same time that truly is the case. Each time the painting develops. Just like meetings between people.
Men den beställda texten fick den att lysa upp en del. Ett annat uttryck.
/ But the comissioned text made it light up a bit. A different expression.
One thing that I discovered was the hands were not the same. Should I have tried to made them completely similar? Perhaps I should have contacted the comissioner? But the more I gave it a thought I found some kind of resonanse between that thought and the overall theme behind the painting.
"Be generous and share..." was the keywords and the idea behind. My thought, that grew ever so strong, was that the hands actually belonged to DIFFERENT people. For generosity to have any chance of budding to the extent that people do share with one another it demands a meeting between people. I felt that very strongly.
Snart är det dags att ägaren får den. / Soon it's time for the owner to have it.
The philosopher of religion, Martin Buber, referred life as that all true life is about meetings. In the meeting with people in real life (sorry social medias, you are not going to cut it) comes the conditions for interaction and further more develop something that will last even after the first meeting.
Some time in March something happened to the painting. I had gone to Malmö, a few hours I get a call from my wife. The children have found the bucket of water and some brushes that I had put away momentarily. And they were at the site where I had put away the painting...also momentarily.
Men reklam måste med. / But commercial needs to be had.
Ordna med fin paketering. / Do some nice packaging.
The painting became a bit tarnished. Coloured water had been running down and created loads of dissolved stains. It looked like modern art. In a bad way. I didn't poke the painting for several weeks.
But then it struck me that this was exactly what the painting needed. And in a way it follows the theme quite well about sharing. To share isn't about the prefect, the furnished surface. But in the human frailty be genuine, show the will of sharing and be generous amongst all the "stains" we carry with us. So I used the imperfection as a backdrop but "fixed" it in some places where I thought there was a needed.
So, do share to your surroundings, just as you are and with what you have.
Mötet. / The meeting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar