Packa. / To pack.

Tittar man i backspegeln så har jag levt i sjukhusmiljöer sedan början av mars. Det är riktigt lång tid om vi nu betänker att det nu är juni. Det ska bli så skönt att få komma hem igen. Ovant men riktigt skönt. Jag har fått höra av personalen här i Ängelholm att jag säkert kommer att bli trött den första tiden. Nygamla intryck och ljud. Men det är jag beredd på.

Innan jag lämnar här så lämnade jag en liten present till personalen. Visst är jag med på att det är jag som har gjort jobbet för att bli bättre, men utan den positiva personalen så hade det tagit mycket längre tid.

Konstsummering. / Art summary.

Nu är det dags att titta i backspegeln. Jag har levt i sjukhusmiljöer sedan i mars 2021 och det börjar ta ut sin rätt, så här i mitten av juni. Nu ska man inte ta det fel,  jag har återhämtat mig fantastiskt, när allt kommer omkring. Från att haft noll funktion i armar och ben till att nu faktiskt kunna gå utan hjälpmedel kortare sträckor - det är en ny människa som snart blir utskriven.

Just sjukhus är lite jobbiga för mig. Det blir lätt en konstgjord bubbla som man får leva i. Svårt att få tillvaron normal. Men just här på Ängelholms lasarett har de så kallad arbetsterapi, som också går under namnet "Snicken". Den verksamheten har blivit det mest normaliserande för mig.

Upplägget är valfrihet. Man kan göra olika typer av slöjd; textil, trä, metall, hantverk, keramik, måleri och vävning. Allt som involverar händer (som tränas genom att vara kreativ). Att få vara där,  även om det bara oftast blir en timme per dag, har varit fantastiskt. En extra bonus var att jag kunde ha hantverks pedagogerna som bollplank. En av dem, som jag kallar E här på bloggen, hade jag särskilt utbyte med vad det gällde konstnärligt nördigt. E lånade till och med ut material, färg, penslar och lera till mitt rum! Vilken räddning inför långa helgkvällar!!!

Tack vare snickis så återupptäckte jag keramik igen. Jag hade glömt hur mycket jag saknade att skulptera. Inte bara det, men också att forma saker med lera. När jag nu summerar allt som har producerats så är det mest keramik och målningar. Och jag är så nöjd och tacksam att jag fick chansen att vara normal inne på ett sjukhus. Normal i form av mitt skapande.

English: coming soon.

Omstart. / Reboot.

Nu är det den 23 maj och såklart, samt lika uppenbart för er som kollat till min blogg, så har det varit väldigt lite aktivitet här. Inga texter, inga skisser eller annat som skulle kunna förknippas med mina konstnärliga utflykter.

                Benen måste tränas om. 

           The legs need to be re-trained

COVID-19. Det är förklaringen. Sedan den 9 mars (satt i respirator mellan 15-25/3) har jag levt i sjukhusmiljöer. Insjuknade troligtvis på den skola jag jobbar på. Ett tag var jag nära att stryka med. Det har gjort mig mer ödmjuk och tacksam.

Det har varit en lång väg tillbaka och än är jag långt ifrån färdig. Under den här tiden har jag tampats mot sjukdomen, kämpat mot de värsta mardrömmar jag någonsin haft (samt vanföreställningar som jag inte kunnat urskilja falskt från verklighet.), samt skjutsas från olika avdelningar och städer. Just nu är jag på Ängelholms lasarett, på rehabiliteringsavdelningen. Länge har min kropp varit satt ur spel, men nu är den mottaglig för träning.

                     Lera. Så länge sedan!

                        Clay. So long ago!

  Elände med kanyler, blod och sjukhus.

Terrible with syringes, blood & hospitals.

En del av valbar rehabilitering är att få ta del av skapande verksamhet. För mig är det ett perfekt komplement. När mina händer började fungera var jag lagom svältfödd på att ÄNTLIGEN kunna skapa igen. Det var som att jag blev levande igen, en nödvändig positiv kraft för inspiration. 

Det är extra kul att pedagogerna är så entusiastiska och hjälpsamma. Jag får en hel del bra tips från dem till mitt eget skapande.

Så det är förklaringen till min tystnad. Jag har varit riktigt sjuk och därmed helt oförmögen att göra NÅGOT ALLS. Men nu är jag tillbaka, så håll utkik längre fram.

Lägga till lite ljus. / Highlighting.

 

I allra värsta fall. / In worst case scenario.

Tidstämjaren / Time-tamer

 2021. Tar ett tag innan det kommer att kännas naturlig att skriva nya siffrorna. Men det är alltid så.

Män har mest makt, inte i det privata. 

Digital tomte / Digital Father Christmas

 2017 var året då jag fick uppdraget att "hjälpa Tomten" i Lund. Som en del av VinterLund och genom Teater Supernova, fick jag och en kvinna äran att finnas på Stortorget och ta emot människor från hela världen. Prata med barn specifikt. Så varje december har jag fram till nu varit van vid arrangemanget. Men nu, i och med pandemin, så har det fått tänkas om. 2020 blir mötet med människor genom ZOOM. Första "giget" var i lördags, den första advent. Det gick mycket bättre än jag hade väntat. 

English:

2017 was the first year I got assigned to "help Father Christmas" in Lund. As a part of VinterLund and through Theatre Supernova, yours truly and a woman got the honor to recieve people from all over the world at the Lund City Square. And talking to children specifically. So each December I've been used to this arrangement. But now, with this pandemic, things are being re-arranged. In 2020 meetings will be through ZOOM. First "gig" was last Saturday. It went way smoother than I'd expected.