Nu är det dags att titta i backspegeln. Jag har levt i sjukhusmiljöer sedan i mars 2021 och det börjar ta ut sin rätt, så här i mitten av juni. Nu ska man inte ta det fel, jag har återhämtat mig fantastiskt, när allt kommer omkring. Från att haft noll funktion i armar och ben till att nu faktiskt kunna gå utan hjälpmedel kortare sträckor - det är en ny människa som snart blir utskriven.
Just sjukhus är lite jobbiga för mig. Det blir lätt en konstgjord bubbla som man får leva i. Svårt att få tillvaron normal. Men just här på Ängelholms lasarett har de så kallad arbetsterapi, som också går under namnet "Snicken". Den verksamheten har blivit det mest normaliserande för mig.
Upplägget är valfrihet. Man kan göra olika typer av slöjd; textil, trä, metall, hantverk, keramik, måleri och vävning. Allt som involverar händer (som tränas genom att vara kreativ). Att få vara där, även om det bara oftast blir en timme per dag, har varit fantastiskt. En extra bonus var att jag kunde ha hantverks pedagogerna som bollplank. En av dem, som jag kallar E här på bloggen, hade jag särskilt utbyte med vad det gällde konstnärligt nördigt. E lånade till och med ut material, färg, penslar och lera till mitt rum! Vilken räddning inför långa helgkvällar!!!
Tack vare snickis så återupptäckte jag keramik igen. Jag hade glömt hur mycket jag saknade att skulptera. Inte bara det, men också att forma saker med lera. När jag nu summerar allt som har producerats så är det mest keramik och målningar. Och jag är så nöjd och tacksam att jag fick chansen att vara normal inne på ett sjukhus. Normal i form av mitt skapande.
English: coming soon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar