Beskådade kämpar.

Dikter slår till på tåg ibland.
__________________________________

Beskådande kämpar.

Arenans åskådare på plats, på plats och på säkert avstånd. Retiarius mot secutor, dra efter andan, ni åskådare.

Ljudet av flygande svärdshugg och stötande treudd. Sand sparkas upp, virvlar till och skymmer synen.

En önskan avslås. Treudd träffar - smakar på blod. Publiken ser men ingriper inte. Kan inte, får inte...vill inte.

Ingen vill bli träffad. Eller vad värre är - besmittad. Besmittad av stridens galenskap. På säkert avstånd från retiarius avancemang mot seger, eller veta sin plats, bakom läktarens trygghet.

Secutor parerar, försvarar sin själ, blir av med sin screa i den vilda dansen. Den blå himlen knastrar av vilja och svek, sveket som förblir.

Alla är tysta i förfäran över att det gått så långt. Galenskap kan smitta, bäst att begränsa den till arenan. Bättre dem än vi, är mottot från läktaren.

Skada för skada, tills striden är slut. För slutet kommer. Ingenting kan någonsin vara för evigt.

Retiarius mister pugio men behåller sin tascina. Den söker, nätet rete snärjer i rätt tid.

Gladius svänger, gladius sveper - den vilda dödsdansen. Secutor tappar scutum. Drar blod ändå.

Ni vackra på avstånd betraktande, älskvärda medborgare i församlingens kejsardöme.

När de mäktiga krigarna väl har fallit, varför då så sorgsna? Varför nu så sorgsna? Ni får ju se detta igen.

Retiarius flödar blod ur sin bål, en fontän mot den eviga sömnen. Allt är ur händerna. Någon annans arvedel.

Secutor till sist på knä, smetar sin livsande som gyttja, över sinnets groteska lek. Vem tar vid där krigaren slutade?

Arenans åskådare, ni församlade från forna tider. De mäktiga två har fallit. Nu kan ni blunda, fastän det är försent...