Återigen är jag tillbaka till akrylens land. Jag har börjat uppskatta att den torkar fort. Slutresultatet blev också väldigt bra. Jag hade med mig lite färg men saknade viktiga saker, som vitt. Så det blev en tur till en väldigt välsorterad färghandel. Om ni kommer till Hälsingland ska ni absolut ta en tur till Ekmans i Alfta. Där hittade jag stora tuber färg till bra pris.
Nu kan det bli lite djupfaktor här. Förvarning utlyses. Det kommer fram ibland "bakom kulisserna" och driver en bild framåt, mer än att den ska vara väldigt häftig. En bild kan mycket väl bara vara häftig också. Just den här bilden har fungerat lite som åderlåtning. Att kunna släppa taget. I livet samlar vi gärna på oss "ädelstenar" (opaler, diamanter, eller, ja - välj något), saker, aktiviteter eller människor som vi håller extra mycket av och som vi låter få de bästa platserna i vårt allra innersta, dit få har tillträde. Det är dessa vi kämpar för när livets grottor rispar och river oss. I dessa grottor, bildligt talat, tar vi med oss våra ädelstenar - upp mot ljuset. Alltid upp mot ljuset. Vi mår bäst i ljuset. Det är den plats där vi mår som bäst i våra liv och det kan naturligtvis se olika ut för olika människor. För en del är det vännerna. Andra kanske har en religiös tillhörighet, cirklar eller föreningsliv i någon form av gemenskap. Men alla har sin familj i alla fall (föräldrar, syskon, make/maka/sambo). Ibland kan dessa tre exempel gå in i varandra. Och ibland, inte så ovanligt heller tror jag, kommer dessa "för nära" varandra och slår ut dynamiken av vad det innebär att vara människa och på något sätt identifiera sig med alla eller något av dessa tre exempel.
Jag känner personer som efter att i flera år varit "med i gänget" blivit "osynliggjorda" av sin vänkrets, gått igenom uppslitande skilsmässor, tappat kontakten med sin familj, upplevt otrohet, blivit uppsagda från en vänskapsrelation och slagit sig igenom annat mörker som stör livets balans. Sedan har vi alla till mans våra tankar om samspelet då/nu. Då tänker jag mest i banor som tid och funktion. Ett intressant filosofiskt experiment är att hitta en alldeles särskild plats där det är lugn och ro. Stanna till där i 5-10 minuter och lyssna till ditt sinne. Låt det sedan gå ett år och gör samma procedur igen. Ditt känsloregister kommer att snappa upp allt som skett under det året och du blir också påmind hur det var att stå där förra året. En släkting till mig kämpar mot en oövervinnerlig cancer just nu. Hon berättade senast jag träffade henne, hur lättvindigt hon hade tagit kroppens olika funktioner. Speciellt som kroppen nu började sakta stängas av. Bara det att få gå själv saknade hon speciellt. Förlorade eller nedsatta funktioner, speciellt om de har varit en del av "ädelstenarna" som var så viktiga, skapar en personlig katastrof. En person som sysslar med orientering som behöver operera bort ett ben till exempel.
Summeringen för tankarna är egentligen att våga släppa taget. Hur mycket önskan som läggs in för att få tillbaka förlorad vänskap är egentligen meningslös om det tåget för länge sedan har gått, den ädelsten som det representerar kan mycket väl behöva försvinna ned i mörkret. Då går det lättare att hålla sig i ljuset, hålla sig i nuet. Detsamma med en kvinnas sista längtan efter ett barn i klimakteriets gränsland. Den ädelstenen och funktionen måste få vila nere i mörkret också. Livet måste levas vidare. Viljan och verklighet. Önskan och vemodiga minnen. De ligger i strid med livets närvaro. Något måste helt enkelt ge efter. När jag läser igenom texten här märker jag att den är förfärligt mörk. Men som jag skrev tidigare är det lite åderlåtning. En psykologisk och symbolisk gest i form av en tavla.
English:
x
x
x
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar