Jag önskar jag gillade julen fortfarande. / I wished I liked Christmas still.

När jag tittar på en av mina favorittavlor från 2016 känner jag att jag vill ha tillbaka julkänslan. Jag önskar att jag gillade julen fortfarande. Det var förr en rätt stor del av mig - trots allt har jag liksom trängt in i julens hjärta på ett sätt, när jag fick jobba med julen (det är fortfarande lite hemligstämplat). Nu känner jag mig mer och mer som lilla trollet Rackartass, på målningen. "Får jag känna?" "Får jag tycka det är roligt?", "Får jag också vara med?" Sedan min värld gick sönder hittar jag inte längre glädjen med den här högtiden. Det är som att tappa värdefulla mynt i på en stor åker. De är kvar där... men det är mynt som man aldrig kommer att hitta igen... 

För julen är en familjehögtid. Och när det inte finns en familj längre, vem är jag då? Att behöva se familjer gå samman i en vald klunga blir lätt lite jobbigt när julhelgerna närmar sig. Det sticker så här lagom dåligt i hjärtat. När de är klara med sina bestyr; sitt julbord, det lilla stoppet på snabbmatsstället, när de handlat klart sina julklappar... då åker de hem till sig. Och får energi av varandra. En hand på en axel. Goda samtal vid matbordet. De får önska varandra "god natt". Jag far hem till min lilla slitna, skabbiga "holk". Där får jag sitta själv vid matbordet. Där är det alltid tyst. Jag minns inte längre när jag sade "god natt" till någon. Men det var riktigt länge sedan. Om jag fick bestämma hade alla helger förbjudits. Så att alla fick känna det jag känner. Men inget spelar egentligen någon roll längre.