Firepath: I jakt på ett träsktroll. / To hunt an ogre.

Vem som har sett Shrek blir inte nyfiken på en sådan chans?

/ Who that has seen Shrek does not become curious for a such a chance?

Idag, lördag, har jag varit på en provspelning. För någon månad sedan fick jag nys om att ett produktionsbolag i Lund planerade sätta upp Broadwaymusikalen "Shrek". För er som inte vet är Shrek en av mina favoritfilmer, någonsin. Den känns tidlös och har en smart humor som fortfarande känns rätt fräsch såhär sexton år efter premiären. Jag minns första gången jag såg den, på planet från Australien till Österrike (vidare mot Sverige) 2001. För att inte störa medpassagerare kunde man låna hörlurar när man såg på film. Inte var jag förberedd på den tokiga handlingen eller de skönt galna figurerna i filmen. Hörlurar till trots, eller kanske på grund av, så måste jag ha skrattat rätt så högt på planet. När jag märkte att alltför många huvuden vände sig åt mitt håll fick jag aktivt lägga band på mig. Men den satte sina spår och jag förklarar den härmed som en tidlös klassiker, till skillnad från uppföljarna, även om de till viss del har sina poänger med.

Jag var inte medveten om att man behövde lösa biljett för sin cykel. En snäll tågvärd gav mig en hemläxa och inte böter.

/ I was not aware that you needed to buy a ticket for your bike. A nice train host gave me a homework rather than a fine.

Så någon gång efter sjutiden i morse bordade jag och min cykel ett tåg från Landskrona mot Lund. Anledningen till det var att själva provspelningen var uppdelad i två delar, på två platser. Dessa platser låg inte i närheten av varandra. För att mer effektivt ta sig mellan Lilla Maglegatan och Örnvägen i Lund krävdes det antingen lokalkännedom, egen bil eller taxi. Fast Lund är "mindre" så hittar jag fortfarande lättare i Malmö. Där har jag en liten vink om vilken buss som tar mig vart. Skulle jag testa det i Lund idag då jag hade lite tidspress hade jag säkerligen hamnat utanför stadsgränsen!

Väl framme visade det sig att det var ett bra beslut. Jag hade tid över och bestämde mig för att hitta rätt adress på Örnvägen. Det gick förvånansvärt smärtfritt. Däremot var det en regnig dag, det var länge sedan jag blivit så här blöt, förutom när jag har varit ute och jobbat med gasledningar. Det tog ungefär 15 minuter att ta sig mellan adresserna på cykel idag, då jag inte var en fartdåre. Lund är väldigt cykelvänligt i sig. När klockan närmade sig nio tog jag mig till Lunds dansstudio bredvid Lunds Stadsteater.

I dansstudion fanns det en liten samling människor mellan fjorton-tjugosju år, den samlingen växte långsamt. Jag var nog äldst när jag tänker efter. De allra flesta såg ut som om de kunde dansa, eller åtminstone röra sig till ett snabbt yogapass. Efter en kort samling med information var det således dags att se ifall gruppen kunde ta koreografi. En brittisk danspedagog körde igång. Snabba instruktioner, snabba danssteg och snurror. Nu märktes det verkligen att det här var dansarnas tid. Jag och ett par till hängde inte riktigt med när hela gruppen skulle köra igenom en koreografi som hela tiden byggdes på. För att göra saken värre delades vi upp i mindre grupper om 5 i varje grupp. Den gruppen skulle köra igenom numret inför de andra. Jag kände att förnedringen tog nya vändningar, om Shrek var utstött för att inte "passa in" var jag grönare än hela Irland just då. Det blev lite smått komiskt. Jag är verkligen ingen dansare. När det gäller kulturella ting kan jag rangordna mig så här:

Målare/konstnär.
Skådespelare/teater.
Skrivare/författa text.
Musik/sång.
Dans....?

Så det var nog inte särskilt konstigt att det gick som det gick. Men vilken bra erfarenhet. Det är lite som showen "Så du tror du kan dansa?", där de gör en liknande utgallring för att se vilka som platsar för att vara med i showen. Här kunde produktionslaget se vilka de skulle behöva ge dansanta roller och vilka som de inte skulle kunna göra det. Det hela gick väl på 1.5 timme skulle jag tippa.

Dansa? Vad i hela världen...? / Dance? What in the world....?

Klockan 11 var det del två av provspelningen. På förhand hade vi fått en monolog att lära in. Vi kunde välja antingen en text för Fiona eller Shrek. Nu var det dags att leverera. Vi skulle också ha förberett en sång med ackordanalys och noter som skulle framföras. Jag hamnade i grupp ett av de två grupper vi blivit indelade i. I produktionsbolagets lokaler på Örnvägen var väggarna tapetserade med planscher och inramade bilder från deras tidigare produktioner. Jag blev rätt imponerad. De här tog detta med show-biz rätt seriöst. De hade berättat att vissa av rollerna skulle vara avlönade (!). Det är något som för mig har varit okänt inom teatersammanhang sedan jag hjälpte Tomten, senast år 2006. Det fanns en fotograf där med, som dokumenterade allas ansikten med nummerlappar för att skapa en mapp för varje sökande. Jag fick tillgång till eget repetitionsrum för att gå igenom monologen och testsjunga min sång (en egenskriven skapelse till en saga som aldrig blir färdig). Senare kom en pianist och vi gick igenom sången tillsammans en gång. Den satt som ett smäck!

En kort stund efter hämtade pianisten mig, ledde mig genom en korridor, ut i en stor lagerlokal och in till en sidodörr till lagerlokalen. Där inne satt 5 personer på rad vid ett bord, som hämtat från det som jag har sett från provspelningar i verkligheten och på film. Men nu var det verklighet för mig. Väl inne fick jag presentera mig och vem jag var. Sådant blir alltid lite svårt. Men stort plus för att jag kunde hålla stamningen i schack. Men nervositeten tar ut sin rätt. När jag sedan skulle sjunga sången tappar jag vissa ord. Det fick ju inte hända. Klassiskt. Däremot fick jag rätt bra koll på monologen och tappade bara något ord från en monolog som klockar runt 1 minut. Jag imponerade på mig själv.

De tackar sedan när jag är klar. Jag vet inte hur jag ska tolka det, som att de är nöjda eller missnöjda. Det gäller att inte tänka, eller läsa in för mycket. Jag tror de vet vad de är ute efter, vad de vill höra i sång och tal. De mer avancerade rollerna förstår jag mycket väl att de vill ha utbildat musikalfolk till. När jag själv gick igenom vad jag skulle passa som var det bara Shrek eller Pappa Björn som jag såg framför mig, med tanke på min torn-längd och kroppshydda. Men efter att ha sett Brian James D'arcy som Shrek från originaluppsättningen på Broadway, skulle jag inte klara den rollen. Sång på den nivån kräver en sångare. Så antagligen Pappa Björn, någon av Farquads riddare eller någon annan liten roll ifall det begav sig. Det som är intressant ändå i sammanhanget, är att det var över 140 sökande till provspelningen. Av dessa var jag med i den lilla skara som kallades till provspelning. Det betyder något. Alla år med teater i olika ensembler och sammanhang har gett mig en sorts scenisk grund att stå på.

Nu är frågan hur jag ska gå vidare med detta. Jag är redan involverad i ett projekt som har bas här i Landskrona som är i uppstarten. Det är gratis att ta sig dit eftersom det är på cykelavstånd, jag är bekant med flera i den ensemblen och den tar upp ett viktigt ämne. Det är ganska tunga saker skulle jag tro, när allt är färdigt. Om jag istället upptogs i Shrek-ensemblen skulle det betyda mer tid borta från familjen, kanske fler repetitionsdagar efter kollationering och också restid. Blir det en avlönad roll får jag nog tänka till både en och två gånger.

Det måste passa in i livspusslet också. Skjutsa och hämta barn i Helsingborg, fruns jobbtider och annat som händer på kvällar (träff med en kyrkgrupp, fruns kyrkokör och annat). Allt vad teater är blir spännande och ger mer mening i livet. Så är det ju. Alla måste kunna betala hyra och mat, det är det som gör att vi överlever. Vi får följa pengarna helt enkelt. Om jobbtider inte inkräktar på frivillig teater så är det ju grönt ljus. Nu är det ju inte alls säkert att jag ens blir erbjuden en roll i den här musikalen. Eller om jag kan/vill. Men att få komma på provspelning bland så många sökanden ger lite blodad tand.

Mer info om det gröna träsktrollets roll i mitt liv följer...

English:

Fisk på torra land. / Fish out of water.

Today, Saturday, I have been to an audition. A month or so ago I got wind of that a production company in Lund was planning to put up the Broadway-musical "Shrek". For those who don't know, Shrek is one of my all time favourite movies, like, ever. It feels timeless and has a smart sense of humor that still feels fresh sixteen years after its premiere. I remember the first time I saw it, on the plane from Australia to Austria (then onward to Sweden) in 2001. In order not to disturb my fellow passagers you could borrow headphones while watching movies. I was not prepared for the crazy-fun storyline or the sweet characters in the movie. Despite the headphones, or perhaps because of them, I must have laughed out loudly and so hard on the plane. When I finally came to the understanding that many heads were turning my way, I needed to actively restrain myself. But it left its mark that movie and hereby I declare it a timeless classic, opposed to its sequels, though they had their points as well.

En trogen cykel är guld värd i Lund. / A faithful bike is worth gold in Lund.

So around seven this morning I boarded a train with my bike from Landskrona to Lund. The reason for that was that the auditon was split up in two parts, in two different locations. These places were not close. To more efficiently getting from Lilla Maglegatan (Small Magle Street) and Örnvägen (Eagle Road) in Lund it was required to have either local knowledge, your own car or going by taxi. Although Lund is "smaller" I still find my way better around in Malmö. There I have some notion of which bus will take me where. If I would try that in Lund today while under time-pressure I would surely have ended up outside the city limits.

While there it proved to be a wise decision. I had some time to kill and decided to find the right address at Örnvägen. It was surprisingly painfree. On the other hand it was a dull rainy day, it was a long time since I got so damp, other than when I was helping my friend working with gas-pipelines. It was about a 15 minute bike-ride between the two addresses, when I wasn't being a speed-demon. Lund is very bike-friendly. When my watch was clocking in to 9 o'clock I was in front of the Lund Dance Studio, next to the Lund City Theatre.

Inside the dance-studio there was a collection of people between fourteen-twentyseven years old, that collection increased slowly. I was probably one of the oldest there when I come to think of it. Most of them looked like they could dance, or at least move to a faster yoga-session. After a short info-meeting it was then time to see if this group could take coreagraphy. A British dance-instructor hit the mark. Fast instructions, swift-paced dance-steps and spins. Now it became evident that this truly was the dancers' time. Myself and a few others didn't really keep up when the entire group ran through the entire coreagraphy, which kept being added to. To make things worse we were then split up into smaller groups of 5 in each group. I felt the embarressment took new turns, if Shrek was outcast for being green and not "fitting in" I was greener than the entire island of Ireland then. It was somewhat comical. I am truly not a dancer. When it comes to cultural things I would rank myself:

Painter/artist.
Actor/theatre
Write/creative writing.
Musik/singing.
Dance...?

So it wasn't a surprise that things went as they went. But what such a good experience. It's sort of that tv-show "So you think you can dance?", where they make a cut to see which ones who have what it takes to be a part of the show. Here the production company could see which ones they could/should give dancing roles. All in all, this part lasted for about 1.5 hours I reckon.