Och så var det kulturnatt igen. Kul att det händer saker i staden. Men i år är jag rätt så begränsad. Med krycka och ett ben som dras med post-infektiöst tillstånd, får man gå i snigeltakt och hoppas man inte faller i marken (som tyvärr hände i förrgår). Eländes Corona som har ställt till med så mycket skit, personligt sett.
Det vi visste var att vi ville ta oss till Lilla Paris, där det var konstutställning. Jag och de två yngsta tog oss dit. Det bjöds på vin och choklad och rätt häftiga målningar. Jag är mäkta imponerad av Louise Wärn-Persson, så långt hon har kommit som konstnär på väldigt kort tid. Själv har jag målat sedan 2000 men aldrig riktigt "slagit" som konstnär. Ändå är behovet av att måla så stort.
Har ni vägarna förbi är det väl värt ett besök.
Vi hann med en tur till älskade teatern med (tänk att det redan gått tre år sedan jag stod på scenen där i en huvudroll). Det var lite teatersnack och en rundvandring som barnen hängde på medan jag väntade i kapprummet. Mycket folk i omlopp överlag. Jag tror bestämt kulturnatten mötte ett uppdämt behov av att få mingla runt och träffa människor, efter att det varit så mycket restriktioner under så lång tid.
Hemma strax efter 22 fick jag se att jag hade ett antal missade samtal och sms från frun. Det kanske vore bra ifall jag hade sagt vart vi skulle ta vägen medan hon var på jobb (!). Men jag får gottgöra henne så gott jag kan längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar