Allt sedan den här karusellen med högt blodtryck och någon form av försämrad njurfunktion började snurra under 2015 och framåt, har jag försökt så gott jag kunnat att lyda doktorns råd. Rådet var framför allt: "du måste röra på dig varje dag. Gärna så att du får upp pulsen riktigt bra." Vi är alla olika. En del styr upp ett schema och organiserar sig duktigt. Jag själv behöver draghjälp. Jag vet, det är trist. Men det är lite så jag fungerar just nu. Jag behöver veta att det är en tid och plats att se fram emot. Då går det lättare att motivera sig. Som tur är så vet jag om att varje söndagkväll är vigd åt innebandy. Tyvärr har det varit en seg start och få personer har dykt upp (trots att vi får låna hallen gratis, vilka har det så bra förspänt?).
Ett förslag som kom upp var att vi kör något annat ifall vi blir för få. En annan pulshöjande aktivitet är nämligen badminton. Jag hade inget racket förrän idag. Vi får skjutsa och hämta dottern på skola under veckorna. På vägen mellan Landskrona och skolan ligger det en Erikshjälpen butik. Idag stannade vi till där och så lyckades jag fynda både racket och väska för ca 40 SEK sammanlagt. Vilket kap! Så nu är jag redo på söndagarna.
Varje brev som kommer från sjukvården med instruktioner om att inställa mig på en plats vid en viss tid, ger mig lite tung känsla i magen. Jag vet att det kommer innebära urin- och blodprov samt någon form av "dom" över hur alla värden ser ut. I fredags kom ett nytt brev. Den 26 oktober är det dags för större undersökning med någon form av dialys nere i Lund. Jag kan bara hoppas att det jag gör är nog för att vända mitt tillstånd. Med badmintonracket kanske jag förlänger min livlina. Jag hoppas verkligen det. Som "patient", eller den som inte är helt frisk är man i lite underläge på ett sjukhus. Extra ensam kan man bli ifall man som jag, har lite fobi för allt vad sjukhus heter. Men jag har gjort min "läxa" så gott jag kunnat. Åker jag någonstans inom staden är det fötter eller cykel som gäller. Men är det nog? Har jag kommit på den positiva delen av skalan?
English:
Ever since this carousel with high blood pressure and some form of deviating kidney-function started spinning during 2015 and onward, I have done my best to heed the doctor's advice. The advice was foremost: "you need to move your body everyday. Preferably to get your pulse up." We are all different. Some people make smashing schedules and organise themselves nicely. Me on the other hand, need a kickstarter. I know, it's cactus. But that is where I am at right now. I need to know a time and a place to look forward to. It is then easier to motivate myself. Luckily, Sunday nights are devoted to floorball. Sadly it's been a slow start and few people have shown up (despite us getting to use the sports hall for free (really, who else is that fortunate?).
One suggestion that came up was that we will do something else if it turns out we are too few some time. Another heart-rate heightening activity is also badminton. I didn't own a badminton racket until today. We get to drive our daughter to and from school during the week. On the road between Landskrona and the school there is a Erikshjälpen shop. Today we stopped by there and I made a true bargain when I found a racket and a bag for it for a total sum of 40 SEK. True bargain. So now I am ready for Sundays.
With each letter from the health care administration with instructions to turn up to a certain place at a certain time I get a sort of heavy feeling in my belly. I know it will mean urine- and blood samples as well as some kind of "verdict" about all my blood (health) count. This Friday a new letter came. On October 26 it is time for a more extensive investigation involving some kind of dialysis down in the city of Lund. I can only hope that whatever I am doing has helped turn my condition around. With a badminton racket perhaps I can extend my life-line. I truly hope so. As a "patient", or the one who is not yet well you are sort of in a disadvantage at a hospital. And you get a bit extra alone if you, like me, have a slight phobia concerning everything that has to do with hospitals. But I have done my "homework" to the best of my knowledge. If I am going somewhere within the city limits I use my feet or ride the bike. But is it enough? Have I reached the positive end of the scale?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar