Eld som värmer eller bränner. Fire that warms or burns

 

Stadstomte. / City Gnome.

 

Varje oktober kör de en grej som heter "inktober", då man varje dag i oktober ska tuscha en bild. Varje dag i oktober kommer utmaningen i form av ett ord per dag. Inte helt lätt. Jag var med något år och utmaningarna var rätt knepiga. Ett par blev jag nöjd med andra blev bara... nåt. Men en av de som jag blev nöjd med var en flygande stadstomte. När jag fick för mig att måla den tänkte jag; "varför måste en tomte ha röda kläder?". Så den fick gröna istället. Kanske den här figuren behöver en egen saga? Vi får väl se.

/

English:

Each October they do a thing called "inktober", where you for each day shall ink an image. Each day the challenge comes in the form of a word. Not too easy. I did it the odd year back in time and the challenges were a bit tricky. Some of them were satisfactory whereas others became... something. But one of those I was pleased with was a flying city gnome. When it came to painting it I thought; "why does a gnome need to have red clothes?" So it ended up with green instead. Perhaps this character needs a story of its own? We will see.

Kulturnatten Landskrona 2021

Och så var det kulturnatt igen. Kul att det händer saker i staden. Men i år är jag rätt så begränsad. Med krycka och ett ben som dras med post-infektiöst tillstånd, får man gå i snigeltakt och hoppas man inte faller i marken (som tyvärr hände i förrgår). Eländes Corona som har ställt till med så mycket skit, personligt sett. 

Det vi visste var att vi ville ta oss till Lilla Paris, där det var konstutställning. Jag och de två yngsta tog oss dit. Det bjöds på vin och choklad och rätt häftiga målningar. Jag är mäkta imponerad av Louise Wärn-Persson, så långt hon har kommit som konstnär på väldigt kort tid. Själv har jag målat sedan 2000 men aldrig riktigt "slagit" som konstnär. Ändå är behovet av att måla så stort. 

Har ni vägarna förbi är det väl värt ett besök. 

Vi hann med en tur till älskade teatern med (tänk att det redan gått tre år sedan jag stod på scenen där i en huvudroll). Det var lite teatersnack och en rundvandring som barnen hängde på medan jag väntade i kapprummet. Mycket folk i omlopp överlag. Jag tror bestämt kulturnatten mötte ett uppdämt behov av att få mingla runt och träffa människor, efter att det varit så mycket restriktioner under så lång tid.

Hemma strax efter 22 fick jag se att jag hade ett antal missade samtal och sms från frun. Det kanske vore bra ifall jag hade sagt vart vi skulle ta vägen medan hon var på jobb (!). Men jag får gottgöra henne så gott jag kan längre fram.

 

Manga kom tillbaka. / Manga came back.

 

Jag försöker bli bättre på att teckna. Hur gör man då? Jo, man får teckna, givetvis. Blyerts har jag oftare med mig än en mängd färgtuber, penslar och vatten. Smidigt, och det är bra övning att teckna, speciellt till det som ska bli målningar sedan. 

Här blev det "nåt" bara. Lite som att jag hakade på manga trenden. Fri hand utan att måtta - jag kan se några delar som skulle behöva förbättras, men annars blev den rätt kul.

Metal House Cafe.

 

Den 22 juli var det alltså dags för ett besök. Äntligen, skulle jag säga. Tidigare i år slog nämligen portarna upp för METAL HOUSE CAFE & ROCK SHOP i Edsbyn. Jag följde utvecklingen på håll från Landskrona men tänkte att jag skulle besöka cafét nästa gång jag besökte släkten i Edsbyn.

I dessa pandemitider gör man bäst i att boka bord. Det gjorde jag och äldsta dottern igår den 22:e. Vi gick däremot in på vinst och förlust redan den 16:e för att kolla in läget. Ni vet den här direkta känslan av att känna sig antingen välkommen eller avvisad i de första skälvande sekunderna man går till en ny restaurang eller ett annat socialt sammanhang? Här kände jag en härligt välkomnande atmosfär nästan direkt. Att det låg en ljudmatta av skön hårdrock på en lagom nivå från högtalarna, gjorde också sitt såklart. Så härligt att kunna känna sig rejält "hemma" på ett café som den metallskalle man är!

Cafét ligger vägg i vägg med Edsbyns Hotell, i gamla Lejonkulan-lokalerna. Men till skillnad från den tidens berusande kvällar så är det här cafét drog- och alkoholfritt. Här går det att ta med familjen utan att behöva passivt röka cigaretter eller handskas med över förfriskade personer. Det finns ett brett sortiment av alkoholfri cider och öl om man inte vill ha läsk eller vatten.

Kvällen till ära tänkte jag testa en av deras grillmenyer. Cafét serverar fika, mat och efterrätter. Jag valde deras lilla grilltallrik och en Pepsi. Jag fick den största isbit jag fått på restaurang någon gång. Den höll drycken sval länge, kan jag säga. 

När grilltallriken väl kom ut så tar den inte så liten ändå. Det var två köttspett, ett spett grillade grönsaker, fräsch sallad och varmluftsfriterade pommes (90% mindre fett.). Maten var välkryddad men inte stark. Pommes fritesen hade en särskilt god smak, inte det "gamla vanliga" som ofta blir på till exempel pizzahak ; antingen 1 dl salt eller grill krydda.

Det var riktigt mysigt att käka där. Inredning är väldigt metal också, där färgerna går i rött och svart med lite posters, foton och artiklar kopplade till olika band eller metalkultur generellt.

I anslutning till cafédelen fanns också möjlighet att botanisera bland band tröjor, LP- och CD-skivor och annat man kan behöva som rocker. Men förvänta er inte att hitta Emperor, Slayer eller Luca Turelli - snarare mer "exotiska" och ovanliga band. Men ofta bättre än de ovan nämnda. Både musikaliskt och text mässigt.

Jag hoppas att det här kommer att bli ett stamställe för människor i Edsbyn, på lång sikt att den större flocken rockers som finns i Bollnäs, hittar dit. Det ligger bra till, har mycket trevlig personal, god mat (nu testade jag bara grilltallriken, som för övrigt kommer i 2 storlekar till!) och är ett metal café. En sådan nisch är ju inte var dag man stöter på. Inget ont om pizzerior men det är alltid uppfriskande med lite nytänkande.

Konst som återvänder. / Art that returns.

Nu har jag varit hemma på plats sedan 18 juni (vår bröllopsdag!). Frun och barnen åkte upp mot Östergötland några dagar efter den 18 och jag var själv i nygammal miljö för några dagar. När de kom hem igen hade de med sig lite saker från svärmors lägenhet. Hon avled tyvärr tidigare i år. En av dessa föremål var en tavla som jag gav fruns föräldrar (när de bägge levde).

Jag minns tydligt när den målades på vintern 2014. Utmaningen med referens bilder och att hitta färgerna rätt. Fruns samtal om hemskolning. Oenigheter som senare skulle blåsa upp till konflikter. Den varma koppen te som frun betjänade med i pauser, under måleriet.

Trots den fattige konstnären jag var/är, var det ändå en form av belöning att senare se tavlan hänga på en hedersplats i svärföräldrarnas hem. Det har lätt blivit så att jag har gett bort tavlor till de i innersta kretsen. Inte så ekonomiskt gångbart men sånt som sker. 

Nu var den alltså tillbaka. Det är inte den första gången en tavla har återvänt efter ett dödsfall. En annan återvände från min moster, som gick bort för några år sedan. Det blir lite konstigt. Motivet för en tavla är ibland starkt förknippad med den person som får tavlan. Vilken funktion fyller den sedan, då den återvänder till konstnären? De finns en risk annars att de hamnar på konst avdelningen på Erikshjälpen, för 250 SEK. Lite halvt bortglömda.

Packa. / To pack.

Tittar man i backspegeln så har jag levt i sjukhusmiljöer sedan början av mars. Det är riktigt lång tid om vi nu betänker att det nu är juni. Det ska bli så skönt att få komma hem igen. Ovant men riktigt skönt. Jag har fått höra av personalen här i Ängelholm att jag säkert kommer att bli trött den första tiden. Nygamla intryck och ljud. Men det är jag beredd på.

Innan jag lämnar här så lämnade jag en liten present till personalen. Visst är jag med på att det är jag som har gjort jobbet för att bli bättre, men utan den positiva personalen så hade det tagit mycket längre tid.

Konstsummering. / Art summary.

Nu är det dags att titta i backspegeln. Jag har levt i sjukhusmiljöer sedan i mars 2021 och det börjar ta ut sin rätt, så här i mitten av juni. Nu ska man inte ta det fel,  jag har återhämtat mig fantastiskt, när allt kommer omkring. Från att haft noll funktion i armar och ben till att nu faktiskt kunna gå utan hjälpmedel kortare sträckor - det är en ny människa som snart blir utskriven.

Just sjukhus är lite jobbiga för mig. Det blir lätt en konstgjord bubbla som man får leva i. Svårt att få tillvaron normal. Men just här på Ängelholms lasarett har de så kallad arbetsterapi, som också går under namnet "Snicken". Den verksamheten har blivit det mest normaliserande för mig.

Upplägget är valfrihet. Man kan göra olika typer av slöjd; textil, trä, metall, hantverk, keramik, måleri och vävning. Allt som involverar händer (som tränas genom att vara kreativ). Att få vara där,  även om det bara oftast blir en timme per dag, har varit fantastiskt. En extra bonus var att jag kunde ha hantverks pedagogerna som bollplank. En av dem, som jag kallar E här på bloggen, hade jag särskilt utbyte med vad det gällde konstnärligt nördigt. E lånade till och med ut material, färg, penslar och lera till mitt rum! Vilken räddning inför långa helgkvällar!!!

Tack vare snickis så återupptäckte jag keramik igen. Jag hade glömt hur mycket jag saknade att skulptera. Inte bara det, men också att forma saker med lera. När jag nu summerar allt som har producerats så är det mest keramik och målningar. Och jag är så nöjd och tacksam att jag fick chansen att vara normal inne på ett sjukhus. Normal i form av mitt skapande.

English: coming soon.

Omstart. / Reboot.

Nu är det den 23 maj och såklart, samt lika uppenbart för er som kollat till min blogg, så har det varit väldigt lite aktivitet här. Inga texter, inga skisser eller annat som skulle kunna förknippas med mina konstnärliga utflykter.

                Benen måste tränas om. 

           The legs need to be re-trained

COVID-19. Det är förklaringen. Sedan den 9 mars (satt i respirator mellan 15-25/3) har jag levt i sjukhusmiljöer. Insjuknade troligtvis på den skola jag jobbar på. Ett tag var jag nära att stryka med. Det har gjort mig mer ödmjuk och tacksam.

Det har varit en lång väg tillbaka och än är jag långt ifrån färdig. Under den här tiden har jag tampats mot sjukdomen, kämpat mot de värsta mardrömmar jag någonsin haft (samt vanföreställningar som jag inte kunnat urskilja falskt från verklighet.), samt skjutsas från olika avdelningar och städer. Just nu är jag på Ängelholms lasarett, på rehabiliteringsavdelningen. Länge har min kropp varit satt ur spel, men nu är den mottaglig för träning.

                     Lera. Så länge sedan!

                        Clay. So long ago!

  Elände med kanyler, blod och sjukhus.

Terrible with syringes, blood & hospitals.

En del av valbar rehabilitering är att få ta del av skapande verksamhet. För mig är det ett perfekt komplement. När mina händer började fungera var jag lagom svältfödd på att ÄNTLIGEN kunna skapa igen. Det var som att jag blev levande igen, en nödvändig positiv kraft för inspiration. 

Det är extra kul att pedagogerna är så entusiastiska och hjälpsamma. Jag får en hel del bra tips från dem till mitt eget skapande.

Så det är förklaringen till min tystnad. Jag har varit riktigt sjuk och därmed helt oförmögen att göra NÅGOT ALLS. Men nu är jag tillbaka, så håll utkik längre fram.

Lägga till lite ljus. / Highlighting.

 

I allra värsta fall. / In worst case scenario.

Tidstämjaren / Time-tamer

 2021. Tar ett tag innan det kommer att kännas naturlig att skriva nya siffrorna. Men det är alltid så.

Män har mest makt, inte i det privata.