Medikamenter staplas. / Meds are piling up.

Mina färgglada frälsare. / My colourful saviours.

Det är lite dystra utsikter för tillfället. En tur till njurkliniken i Lund för några veckor sedan gjorde gällande att mitt blodtryck ligger och pendlar, mellan nuvarande höga tryck, till ett tryck som ligger lite över det som redan är dåligt. Vad som gör det dystert är att jag faktiskt har börjat lägga om min livsstil, till ingen nytta verkar det som. Jag kämpar i uppförsbacken. Väljer bort saltet. Drar ner på kött- och mjölkprodukter. Tar mina motionsrundor. Har slutat med läsk och alkohol. Och ändå.... höjs dosen natriumbikarbonat med det dubbla, ett till vitt piller sätts in för att tillsammans med de "vanliga" tre, som finns för att pressa ner trycket.

Kan det behövas lite mental träning med? En omvälvande POSITIV händelse över lång tid, förändra synen på... ja, det mesta. När jag gjorde en snabb koll i backspegeln, när detta började bli ett problem 2015, så fann jag ett par händelser som hade kastat in mig i ett mörkt rum av förhöjd stress och negativa tankar, ett par år innan.

• En stor konflikt i en vänskapskrets, som slutade med att jag "lyftes" ur den dåvarande gemenskapen. Ironiskt nog handlade huvudfrågan mestadels om att jag saknade gemenskap. Ensammare än efter hela konfliktprocessen har jag nog aldrig känt mig.

• Långvarig konflikt i nära relationer. Att leva i fly- eller kämpa- stress under en lång tid fick mig ibland att hyperventilera. Konstant på helspänn. Det här höll nog på i några månader i varje fall. Om det hade skett i någon förening, på jobb eller liknande, hade man ju alltid kunnat komma hem för att komma undan konflikt och ladda batterierna. Men när den sker hemma hela tiden. Tja, kanske kroppen säger ifrån?

• Förlora och vinna... förlora igen. Under den här stormen mellan 2013-2015 fick jag tillfälliga anställningar som sedan försvann, ett nytt jobb, vikariat kom upp, för att sluta igen. I samma veva försvann många vänskapsrelationer. En av de som jag tog hårdast var nog en som jag hade haft i 20 år. Det var snabbt, kliniskt och slutgiltigt. 

Så den här aspekten får jag nog räkna in. Räknar jag in dem måste det finnas något 'motgift' på samma sätt som det finns för det rent fysiska (motion, kosthållning och avspänning). Frågan är bara vad? Kanske en del är att dra om kablarna i hjärnan på något sätt. Läka lite sår från minnen. Planen var ju att bli av med mediciner, inte lägga till. 

English:

The prospects are a bit gloomy at the moment. A trip to the kidney-clinic in Lund a couple of weeks ago proved to show that my blood-pressure is pending, between the current high, to a pressure that is a bit above what is already bad. What makes it particuarly gloomy is that I actually have turned my life around, to no avail it seems. I am struggling up-hill. Bypass the salt. Not eating as much meat- and milk products. Doing my exercise runs. Even given up sodas and alcohol. And yet...the dose of sodium bicarbonites has doubled, another white pill has been set in together with the "usual" three, that are there to balance my hypertension.

I have been thinking, what is a sort of mental training would be in its place too. A groundbreaking POSITIVE event that would take place over a longer period of time. Now more than before, I have realized how very much intertwined body and psyche is. Even so, when experiencing huge emotional stress or pain, it can be equally as distressing going through great physical pain. When looking back in life's rear mirror, when all of my physical detoriation began in 2015, I found a couple of events that helped me fall down into dark rooms of heightened stress and negative thoughts, a few years earlier

• A huge conflict in my circle of friends, ending up with me being "set aside" from that fellowship. Ironically the main question was about me missing for a community. After all was said and done and the entire process of that conflict, well, I have never felt so alone before.

• Prolonged conflict in close relations. To live with the flight- or fight stress for a long time sometimes made me hyperventile from time to time. Constantly being on edge. I believe it carried out for a couple of months at least. If it would be the case at a workplace, in some sort of soceity, you would be able to come home and relax from the harsh reality outside and re-charge. But when it was something that was constantly going on in the home. Well, perhaps the body lets you know?

• Loose to win... loose again. During this storm between 2013-2015 I had some temporary jobs, emplyoments that come and went, a new job there, a substitute position there, only to have it terminated again. These years also saw the dissolve of many friendships. One that really took a toll was one that I had had for about 20 years.

So I think I need to take this into consideration more than I have previous done.  If I do take it into consideration I believe there must be an 'antidote' for this as well - just as it is for the body (exercise, good diet and relaxation). The question is just - what? Perhaps re-wire the connections in my mind in some way. Mend wounds from memories. The plans was to get off all meds, not add more of them.