Nu har jag testat olika idéer och tror jag har funnit ett koncept som fungerar för en målning. Det mesta är på skiss-stadiet nu men med lite tur kan jag komma att göra målningen någon gång i början av juli. Lite beror på mitt sjuka ben. Läkeprocessen gör att jag inte kan sitta upprätt eller gå längre sträckor utan att få ont. Dessutom luktar det akvariefiskmat ibland. Riktigt äckligt.
Men med lite hopp kan den komma igång snart, den här tavlan. Jag gillar att snabbskissa först för att se vart jag hamnar och ifall något kan fungera för en tavla.
English:
Now I have tested a few ideas and believe I have a ready concept that will work for the next painting. It is mostly at a sketching-stage now but with a little luck I may be able to do the painting somewhere in the beginning of July. It also comes down to my sick leg. The healing-process makes it difficult for me to sit down or walk for a longer period of time without feeling pain. Besides, sometimes it smells like fish-tank food. Really disgusting. With a little hope it might come to pass before too long, this painting. I always like to do some fast sketches first to see where I end up and what I feel can work for an image.
Jag gillar verkligen Duolingo och deras app. Det är ett väldigt smidigt sätt att få tillgång till ett nytt språk. Det växer hela tiden, nyaste språket nu 2017 är japanska, som blev tillgängligt för ett par dagar sedan. Den är perfekt anpassad för nybörjare och varje språkkurs är skapad av människor som har språket som förstaspråk.
De som följer mina eskapader inom olika fält vet om att jag har en fascination för kymriska. Den appen har jag försökt använda så ofta jag kan. Men försöket har inte lyft helt som jag skulle vilja. Därför är de kunskaper som syns i videon rätt så basala kunskaper och det blir aldrig så härligt flytande. Men att jag lyckas få ihop meningar i ett sådant udda språk är rätt kul. Nu önskar jag att Duolingo snart kan lägga till isländska (av vilket jag är en hemlig beundrare av).
English: I really like Duolingo and their app. It's a very smooth way of getting access to a new language. It grows all the time, the newest language for 2017 is Japanese, which was made available a couple of days ago. It is perfectly suited for beginners and each language-course is created by people who are native speakers. Those who follow my escapades within different fields know I have a fascination for Welsh. I try to use this app as much as I can. This try has not taken flight as I would have wanted it to do. Because of that the skills of the language in the video are fairly basic knowledge and it never becomes as wonderfully fluent. But for me to bring together entire sentences in such an odd language is pretty fun. Now I wish for Duolingo to add Icelandic (of which I am a secret admirer).
Det är officiellt nu. Herr Paulides och hans lag av filmmakare har nu släppt dokumentärfilmen "Missing 411" till allmänheten. Den går att beställa genom hemsidan canamissing.com. Vad jag inte vet är fullständiga specifikationer, som region (vi har ju region 2 här i Europa) eller ifall det finns någon (engelska går också bra ju) som helst textning.
De har släppt två små glimtare från dokumentären som jag tänkte dela. De gör mig mer angelägen om att se dokumentären. För er som inte vet vad det rör sig om är det en dokumentär som tar upp ovanliga fall av försvinnanden. Omständigheter som inte verkar det minsta normala. En liten förklaring som jag skrev tidigare går att läsa här.
En av dem som medverkar i dokumentären är överlevnadsexperten Les Stroud, som med hjälp av sina kunskaper går samma sträckor som vissa av offren (i många fall barn under 10 år) verkar ha tagit. Ofta upp för oländig bergsterräng där de inte skulle kunnat ta sig på egen hand. Annan sökpersonal berättar i ett annat klipp om udda upplevelser när de en gång sökte efter ett litet barn. Det hela är rätt oroväckande. När jag väl ser dokumentären kommer jag att recensera den. Var så säker.
English:
It is official now. Mr Paulides and his film-crew have released the documentary "Missing 411" to the public. It is available for order through the web-page canammissing.com. To my knowledge I can't find any specifications, such as region (we have region 2 here in Europe) or if it has any (English will work just fine) subtitles. They have released two small teasers now that I'd like to share. It makes me even more concerned to watch it. To you who do not know what it is all about it's a documentary dealing with unusual disappearences. The circumstances around them are not normal at all. A small explanation I wrote can be found here.
One person that makes an appearance in the documentary is survival expert Les Stroud, who uses his special skills to undertake the same distance that some of the victims (in many cases children under the age of 10) seems to have gone. Often up through rugged mountain terrain where they wouldn't be able to have gone by themselves. Other search and rescue teams tell in another clip about odd experiences when they once searched for a toddler. It is all very discomforting. When I do watch the documentary, I will follow up with a review. That much is certain.
Den sjunde juni insjuknade jag i rosfeber. Det var helt galet; våldsam frossa, uppsvällt ben och aggressiva blåsor på det med. Jag blev som tur var inte långvarig på akuten i Helsingborg, utan blev utskriven med en antibiotikakur dagen därpå. Den kuren varade i tio dagar. Men benet är fortfarande kasst nu, den tjugosjunde juni. Jag har läst på och den här sjukdomen har lång återhämtningsprocess.
Just nu är jag och våra barn uppe i Hälsingland och besöker släkt. Det är lite av en ynnest att slippa cigarettrök överallt (både i vårt hyreshus i Landskrona, men också centrum i staden där det kryllar av rökare) och också få lite avlastning för benet. Jag får vila mycket och har fortfarande svårt att gå. Läkeprocessen har gått in i en ny fas som är rätt smärtsam och äcklig. Mycket salvor och smärtstillande nu.
Här uppe får jag chans att tänka fritt och för mig själv. Det är lite nyttigt ibland tror jag, att hoppa av ekorrhjulet och befinna sig någon helt annanstans för att komma ikapp med sig själv. Det blir en hel del skrivande på noveller som jag försöker piffa upp. Efter att ha läst "Blomsterflickan" blev jag rätt inspirerad att ro en längre historia i hamn. Men jag har också fått lite idéer till nya bilder. Det är en del att bearbeta - och en del att bara få använda färger fritt på en duk. Alltså är det två bilder som är aktuella nu. En i moll och en i dur.
Det har rört sig lite i en del sammanhang som jag och min familj är en del av. Lite konflikter som har sprängt sönder saker som inte jag är direkt inblandad i. Men att höra om det påminner mig om andra konflikter jag har haft med personer som jag förut stod nära, och det rör upp och rör till det lite när man tittar i backspegeln. Det är svårt när det gäller människor. Andra tankar som går i linje med att man förlorar något som man förut värderade högt. Men som av olika anledningar gått förlorad. Så är det bara. Så tanken är nu att blåsa upp en bild 50x50 cm med motiv av en förlorad skatt.
En annan bild som rör sig mer i dur är något som ska få plats på en 50x50 eller 50x70 cm duk. Här tänker jag mig roliga sagodjur som surfar på regnbågar och studsar på rosa, gröna och lila moln. Jag ska bara fantisera ihop klart dessa skumma djur. Det hade varit kul att kombinera olika djur, en del attribut, och bara gå helt galet ut i färgskalorna! Jag gjorde en sådan bild förut för många år sedan, åt ett par bekanta som skulle användas till ett bröllop. Den har jag fortfarande inte fått betalt för! Kanske dags att driva in skulden?
Sommar är ju liktydigt med sommarläsning. Om du frågar vem som helst så har antingen de själva eller någon de känner, säkert klorna i sommarens deckare (vad är det med svenskar och deras älskade deckare?). Jag håller mig gärna ifrån deckare, de är mestadels upprepningar på varandra, enbart författarens namn ändras.
Nu under några dagar har jag varit rätt orörlig pga sjukdom. Då gillar jag att läsa. Tipset jag fick var "Blomsterflickan", av Ellinor Häggström. Jag attraherades direkt av omslaget och det jag läste på baksidan gjorde mig rätt nyfiken. Handlingen kretsar kring en viss Ingegerd, en äldre dam som lever i ett säreget hus omgivet av en väldigt frodig trädgård. Ingegerd är ingen vanlig kvinna, utan hon förvaltar ett speciellt arv från en linje av andra "blomsterflickor". Genom bokens läsning får man korta inblickar från historisk tid (speciellt den första kunde jag nästan se framför mig som en film, grymt häftigt kapitel!).
Eftersom Ingegerd är till åren så finns det ett behov av en ny "blomsterflicka", som ska kunna ta över. Men ni som läser boken kommer att förstå att det inte är så lätt att hitta. Och om en sådan hittas... vem vet om hon är den "rätta"?
Det är en bok som handlar om kvinnors styrka, vänskap och växtkraft, skulle jag säga. Bara så spontant. Ingen feministlitteratur på så sätt, men särskilt i de historiska tillbakablickarna tar Ellinor upp sådana tidstypiska fenomen - färgat av sin tid visserligen, som att kvinnor inte är lite viktiga. Kunskap som inte är "erkänd" av överheten (i detta fall kyrkans måttstock), måste bekämpas o.s.v.
Ingegerd är sympatisk och med visst vemod följer jag hennes tankar och funderingar om livet och framtiden. Hon har ett jobbigt förflutet på ett sätt men lever i nuet och för sin trädgård. Trädgården är för henne en livsnerv. På mer sätt än man först anar.
Berättarstilen är lågmäld men har ett väldigt färgrikt språk som gör det svårt att sluta läsa. Historien har inte bråttom att avslutas, vilket jag är glad för. Det märks att Ellinor vet vad hon skriver om när hon beskriver växter och hur de ska skötas, i boken. Vilken är då målgruppen för en sådan här bok? Vi kan väl säga så här; jag läser gärna fantastik och sci-fi historier de få gånger jag kommer över tid för att få läsa. Ändå hade jag behållning av den här boken. Den tar upp allmängiltiga teman som vi alla kan relatera till.
Det är trädgårdens växtkraft och livscykel parallellt med oss människor. Vissa saker måste dö för att kunna växa. Frön ger liv. Dessa fröns egna frön fortsätter ge liv efter den första växten har gått ur tiden. En cykel går full cirkel och med rätt näring finns det alltid hopp för växtkraft nästa år igen. Precis som med djur så är det bevisat genom studier, att växter har en positiv inverkan på oss människor. Speciellt växter är livsviktiga, det som de andas ut är det som vi andas in. En ofrånkomlig symbios. Med ett öppet sinne går det att hitta sådana paralleller mellan oss och Ingegerds trädgård.
Läs den här boken. Den går att beställa som häftad och som e-bok. Trevlig sommarläsning!
English:
Summer is equal to summer-reading. If you ask just about anyone either themselves or someone they know, have laid their hands on the crime-novel of the Summer (what is all the fuzz about with Swedes and their beloved crime-novels anyway?). I choose to stay clear of such things, they are mostly repetitions piled up on each other, only the author's name changes. Now for a couple of days I have been stripped of my mobility due to illness. Then I like to read. The tip I got was "The Flower Girl", by Ellinor Häggström. I was attracted to the cover quite instantly and what I read on the back-cover got me curious. The story revolves around a certain Ingegerd, an elderly lady who lives in a very special house surrounded by a lush garden. Ingegerd is no ordinary woman, she is the bearer of a legacy of "flower girls". While reading you get short glimpses from their past (especially the first chapter was something I could see before me like a cinematic clip, very cool chapter!) Since Ingegerd is old there is a need for a new "flower-girl", which is meant to carry on the line after Ingegerd. But when you read the book you come to realise those are not so easy to find. And if someone like that is to be found... who knows if she is "the right" one? It is a book dealing with women's strength, friendship and growth, I would say. Just spontaneous. No feminist-literature in that sense, but especially in the historic flashbacks Ellinor deals with symptoms of the time - coloured by the time at hand, true, such as women being of less importance. Knowledge not being "recognised" by the autority (in this case the Church), needs to be dealt with, etc. Ingegerd instills sympathy in the reader and with a certain melancholy I follow her thoughts about life and what the future has in store. She has somewhat of a troubled past but lives in the here and now and for her garden. The garden is a life-nerve for her. In more ways than you first realise.
The tone is laid-back but the story has a very colourful language, making it hard to put the book down. The story is in no hurry to be finished, for which I am grateful. I can clearly see that Ellinor knows what she is talking about when she is describing plants and the best way to maintain them. So which group is the book aimed at? If we put it this way; I gladly read fantasy or sci-fi stories the few times I get time to read at all. Still I had a good read with this book. It deals with themes which we all can relate to. The growth of the garden and its life-cycle in contrast to us humans. Some things need to die in order to grow. Seeds gives life. The seed of those seed continue to bring forth life long after the first plant has perished. A cycle comes full circle and with the right nutrition there is always hope for growth next year again. Just as it is with animals, it has been proven through studies, that plants have a positive impact on us humans. Especially plants, what they breathe out is what we breathe in. A symbiosis. With an open mind it is possible to see such paralells between us and Ingegerd's garden. Read this book (when it comes out in English). It can be ordered as paperback and e-book. Happy Summer-reading!
Slutet av 1970-talet och i stort sett hela 1980-talet var den tiden då det mesta av vår nördkultur skapades. I flaggskeppet Star Wars kölvatten uppkom en rad nya teman; Transformers, Masters Of The Universe, Blackstar, Dino Riders, My Little Pony, Brave Starr, Teenage Mutant Ninja Turtles, bara för att nämna de mest kända. Många har i någon form kommit i kontakt med dessa under guldåldern, antingen genom tecknade tv-serier eller leksakerna som följde med.
Sedan växte vi alla upp och all plast antingen såldes eller hamnade i en papplåda uppe på någons vind eller nere i källaren. Några år efter att vi hade växt färdigt så slog nostalgin till hos några och en form av vuxensamlande av barndomen tog sin början. Egentligen är det inte konstigare än att vissa pysslar med modelljärnvägar eller samlar frimärken. Jag "drabbades" också av det till en grad, men inte alls på samma sätt som vissa (t ex Madhunter från Mexico - kolla in detta):
I mitt fall är det retro-Star Wars och Marvel/DC som gäller i främsta hand. Min fru tolererar detta på en egen hylla i hemmet. Och det får nog bli så. Det finns riktiga supersamlare som i huvudet har särskilt viktiga årtal, figurvarianter och dess värde i huvudet lika naturligt som telefonnummer eller att kunna placera ut världsdelarna på en karta. Men jag har inte det behovet känner jag. Men lite koll har jag ändå. Åratal sedan kom jag över ett gäng X-men figurer för 25 SEK/st på rea. Några av dem går nu mellan 700-2100 SEK/st på Ebay. Hittade också ett par Ewoker från SW för 35 SEK/st som nu ligger på 150-300 SEK/st i värde. En dag ska jag bli bra på att handla med figurer.
Så igår, så gick en ny mässa för allt vad detta är, av stapeln i Malmö. Mellan 10.00-17.00 hölls den första TOY CON mitt i Möllan. Inte mindre än 20-talet utställare/försäljare/samlare från Sverige och Danmark. En kompis är en riktigt inbiten TMNT (Teenage Mutant Ninja Turtles) samlare och hade ett eget bord på mässan. Jag fick vara med på ett hörn med en stund. Superkul! Själva händelsen tog plats i en lokal som går under namnet "MITT MÖLLAN", som i sig har ett par lokaler inne i byggnaden som är vigt åt olika butiker. Just där TOY CON hölls såg ut att ha varit en butik en gång i tiden.
Det var lätt att förstå vart man skulle gå när man kom in i MITT MÖLLAN. Det strömmade rätt högljudd musik från lokalen. Väl inne så slog det mig så varmt det var. Lite instängt också, omklädningsrum från gymnasiet. Först i blickfånget var en DJ med hela utrustningen uppställd (maffiga högtalare och scratch-board), längs med väggarna följde sedan bord efter bord med utställare. Det är alltid svårt att veta vart man ska fästa ögonen när det är en sådan stor uppsjö av grejer som är uppställda eller ligger i lådor. Jag tog ett varv i rummet och fann sedan min kompis bakom sitt bord.
Dessa utställare kunde sin sak, i det att de visste vad sina grejer är värda och hade priser därefter. De gick emellan varandras bord för att hälsa och titta runt, men det var få som verkade köpa. Och det var inte så många från "allmänheten" som vandrade omkring bland borden. Jag tänkte till efter en stund, och visst var det så. Att det här var lite av en klubb av inbördes beundran. Alla försäljare var ju glada i vintage- och retroleksaker från allas barndom. De hade alldeles säkert redan kompletta samlingar av vad de var ute efter hemma och var nu ute efter den där "speciella" figurerna, lekseten, fordonen som är ovanliga. Att ha en sådan smal inriktning kan vara svårt för allmänheten att relatera till. Än mindre för de som inte var födda när Gobots eller Dino Riders såldes på VHS kassetter. Hur ska de förstå varför en Turtlesfigur i vänster hand kostar 450 SEK när den i höger går på 35 SEK?
Det här var ett lyckat första försök, och jag hoppas att arrangören, mannen som går under namnet Toy Villain, kan få ihop det så att det sker igen. Men jag tror att det måste breddas, tilltala barn och barnfamiljer också, någon form av aktivitet som kan kopplas ihop till allmänheten. Allra helst att både retro och nytt får samsas. Bättre dynamik, lättare för både säljare och köpare att mötas halvvägs. Jag kan förstå att retropojkar känner att det är skönt att en mässa är för dem på något sätt, speciellt nu när leksaksplast från 1980-talet mer eller mindre har blivit förbjudet från Kemikalieinspektionens sida. Men det kanske kan bli för nischat. En sån här mässa behöver gå runt för att kunna komma igen.
Med det sagt så fanns det faktiskt utrymme för att fynda för undertecknad med. Jag är nog lite kräsen, men det ska man vara med. Ett par danskar i ett hörn hade bra grejer till helt ok priser. Jag fann en väldigt välbevarad Mr Miracle för 40 SEK och härliga varianter av Rafael och Donatello för totalt 100 SEK.
English:
At the end of the 1970's and pretty much during the entire 1980's, most of what is now nerd-culture was formed and created. The flag-ship Star Wars created a ripple-effect and its wake there were plenty of new themes; Transformers, Masters Of The Universe, Blackstar, Dino Riders, My Little Pony, Brave Starr, Teenage Mutant Ninja Turtles, just to name a few of the more famous ones. Many have come in contact with these during its hey-day, either through cartoons of the toys that came along.
Then we all grew up and all things plastic were either sold or placed into a cardboard box at someone's attic or basement. A few years after we were all grown up nostaligia struck at some and a form on an adult-collecting of things from childhood took its place. Really it is no more weirder than that some collects miniature trains or stamps. I was also "afflicted" by this to a certain extent, but no way close to some (for example Madhunter from Mexico - check this out):
In my case it is mostly focus on retro Star Wars and Marvel/DC figures. My wife tolerates this on a separate shelf in our home. And that is ok. There are those hardcore collectors that has special years, figure variants and their value in their head just as natural as remembering phone numbers or where to place things on a world map. I don't have that need I feel. But I do know some valuables. Years ago I came across a bunch of X-men figures for 25 SEK on sale. Some of them are now priced between 700-2100 SEK on Ebay. I also found a couple of S.W. Ewoks for 35 SEK/a piece who are now priced around 150-300 SEK in value. One day I will be sharp with dealing with figures.
So, yesterday a new convention was held for all of this, in Malmö. Between 10.00-17.00 the very first TOY CON was held in the middle of the part of town in Malmö called Möllan. No less than about 20 dealers were there from Sweden and Denmark. A friend of mine is really into TMNT (Teenage Mutant Ninja Turtles) and had his own table there at the con. I got to participate a bit too for a while. Really nice. The event in itself took place insida a building called "MITT MÖLLAN", which in itself had quite a few facilities devoted to shops of different kinds. Where TOY CON was held seemed to have been a shop too once.
It was fairly easy to understand where you were supposed to go once at MITT MÖLLAN. From the location there was some pumping music playing. Once inside it struck me how hot it was. A bit air-tight too. The first thing you saw was this DJ with all his gear in place (big speakers and a scratch-board), along the walls there was then table after table with sellers. It's kind of hard to know where to place your eyes when there's such an abundance of stuff put up on shelves or in boxes. I went around a couple of laps and then met up with my friend behind his table.
These sellers knew their stuff, in that they knew what they were selling was worth and kept prices by those standards. They went between each other's tables to say hello and have a look around, but few seemed willing to buy. And there were not too many from "the public" attending this event. I gave it a hard thought, surely that was the case. That this was somewhat a club on intermutual admiration. All sellers were happy about vintage- and retro-toys from all of each ones childhood. They surely kept complete collections of what made them tick back home and was now on the prowl after that certain "special" figure, playset or veichle that is considered rare. To narrow it down so much might be hard for the public to relate to. Even harder for those not even born when Gobots or Dino Riders were sold on VHS tape. How will they understand why a Turtles figure in their left hand costs 450 SEK when the one in their right hand only comes down to 35 SEK?
This was an admirable attempt, and I do hope that the mastermind behind it all, the man who answers to the name Toy Villain, can make it happen somewhere in the future. But I believe it needs to be broadend, appeal to children and families too, some sort of activity that can be applied to the public as well. In the best of worlds, when retro and the newer stuff can fit together. Better dynamics, easier for sellers and buyers to meet half-way. I can understand that retro-boys feel that they finally have a con that is theirs in a way, especially now when toy plastics from the 1980's have been banned by the Swedish Chemical Inspection. But perhaps this gets too narrow. A con like this needs to be financial successful for it to return. With that said there was actually an opportunity for yours truly to get some finds as well. I am a bit picky but that you shall be... A couple of Danes in a corner had some good stuff for ok prices. I found a well-preserved Mr Miracle for 40 SEK and great variants of Raphael and Donatello for a total sum of 100 SEK.
